torsdag 31 december 2009

in the space between the heavens






rubrik ur THE GUNNER'S DREAM av PINK FLOYD

onsdag 30 december 2009

”Alicia, det är någon som vill träffa dig som står där ute i snön och fryser”

Man kan bli glad av ett litet brev eller en present.
Man kan bli glad av att själv skicka en hälsning till någon.

Men mest glad i världen blir man nog när en person som man tycker mycket om och som borde befinna sig i en helt annan stad struntar i det och dyker upp på ens farstukvist, oanmäld, en förmiddag sådär bara. Med en LP med Sex Pistols-intervjuer under armen, ett brev som ska öppnas i ensamhet och förklaringen ”det var för dyrt att posta”.

Søstra mi överraskade mig mitt i morgonkaffet, med att ha rest från Askersund och nu stå i min hall med ett blött paket och frostbitna kinder. Det var den bästa, knasigaste, mest oväntade överraskningen någonsin.

Ungefär såhär fint låter LPn:


rubrik av LILLEBROR

måndag 28 december 2009

snöglopp och hängsnaror

I år har Stockholm haft en vit jul för första gången på många år, och då menar jag inte vit som i 'knappt marktäckande', utan vit som i 'decimeterdjup, tolv minusgrader kall' snö. Fantastiskt! Jag har redan tröttnat på den.
Bönhörd som jag har för vana att bli har helvetet nu börjat töa bort, vilket faktiskt inte gör mig fullt så glad som man skulle kunna förvänta sig av någon som alltid får precis som hon önskar. Sedan hemkomsten från nämnda stad för några timmar sedan funderar jag fortfarande över vad jag avskyr mest: (1) SL som ställer in min buss så att jag måste vada hem genom (2) ankeldjup modd, nedtyngd av regn och glidandes mer bakåt än framåt, allt på grund av att (3) de som har betalt för att hålla förortsgatorna promenadvänliga har glömt att ploga trottoarerna och (4) jag har nätta, klackade höstskor på mig eftersom (5) affärerna bara säljer ”vinterskor” med öppen tå, alternativt lumberjackkängor med inbyggd snöskyffel och plog.
Känns det som en tröst att det ska bli 10 minusgrader imorgon och alltihop kommer frysa på? NEJ. Känns det som en tröst att jag köpt ytterligare ett par nätta, klackade, supersöta höstskor? JA.


RYMDIMPERIET - VAD POJKAR VILL HA

söndag 27 december 2009

birds got to fly birds got to land




Carolina och Cecilia maj 2009
rubrik ur SING av LISA EKDAHL

lördag 26 december 2009

fruktansvärt långtråkig, och dötrist, och tråkig och alldeles, alldeles...?

Min kusin går officersutbildningen på Karlberg. Han och en massa likasinnade, unga, vältränade män växlar mellan att kräla runt i skogen i kamouflagefärger, lyfta hundra kilo skrot, springa flera mil och att klä upp sig i uniform med medaljer och blågula band och stjärnor och jag vet inte vad hälften står för. En gång under utbildningen har kadetterna möjlighet att gå på Vinterbal. Vinterbal på Karlbergs slott i Stockholm.
Det rör sig alltså om ’högtidsdräkt’, champagne, ingående dansträning (vals och Français), fyrverkerier, givakt och fest till fem på morgonen.

Min julklapp från min tjugotreårige kusin är i år så mycket mer än en julklapp. Han bjuder mig på bal på slottet! Bal på slottet, i långklänning och med höga klackar. Jag ska sminkas och friseras och läras dansa vals och fransäs. Jag ska föra mig och uppföra mig och klara av både förfesten dagen innan (= jag behöver två klänningar!), balen och efterfesten. Jag som är så tagen och chockad och nervös och allmänt risig, klumpig och helt fel för såna här evenemang att jag inte ens kan föreställa mig det i fantasin.
Samtidigt som jag är livrädd är jag hänförd över att jag ska få uppleva någonting så sagolikt och enastående. För en överromantiker som jag själv är det här sådant man skriver böcker om utan att själv någonsin få uppleva. Det är alldeles, alldeles för underbart.

(Dessutom kommer det vara 70 andra kadetter där. I uniform. Om jag inte svimmar redan på väg in genom dörren så ska jag äta upp min blogg.)

Åh wow.

rubrik ur ASKUNGEN av WALT DISNEY

fredag 25 december 2009

alldeles, alldeles

Åh wow.
Det här skulle ha handlat om hur bra Beatles är, men vi sparar det till senare. Just nu är jag i chock, så pass illa däran att jag inte kan skriva om varför. Det är bra chock, även om jag är nervös så det står ut genom öronen. Det är skräckblandad förtjust chock över någonting underbart, fantastiskt, sagolikt.
Ledtrådar: 70 unga män i uniform och det som är ”alldeles, alldeles underbart”. Gissa gärna. Jag återkommer.
Åh wow.

tisdag 22 december 2009

she has fancy clothes and diamond rings

Det bästa med julen är att
o Det alltid är något som doftar, oavsett tid på dygnet. Nybakt vörtbröd 23.53 en måndagkväll!
o Det alltid finns någon form av godis framme där chokladen håller på att stelna eller kolor som väntar på att rullas in i papper, vilka man kan smyga åt sig utan att lämna värre spår än en kladdig tom fläck på brickan, och som i värsta fall kan beskyllas varit 'misslyckade'.
o Om man har tid är det ett utmärkt tillfälle att låta kreativiteten flöda i form av påhittiga klappar, vackra paketeringar, kreativa julkort och fyndiga rim.
o Gemenskapen och allt det där.

Det sämsta med julen är att
o Man är ständigt för mätt.
o Man saknar inspiration, tid och kapital.
o Alltihop i slutändan bara handlar om stress och prestationsångest.
o Gemenskapen blir tillintetgjord när alla är stressade och irritabla.


Nu vågar jag i varje fall påstå att jag är klar med inköpen – och relativt nöjd. Klar med skolan är jag också, och jag överlevde både att opponera och få min egen rapport ifrågasatt. Eftersom vi slutade något tidigare än tänkt mötte jag upp mor min på stan, för att avnjuta ’afternoon tea’ på Vetekatten. Scones med marmelad och sylt och lemon curd och vispad grädde och färskost och muffins med kardemumma eller blåbär och ugnstorkade bullskorpor och kaffe och te i mängder. Det kan vara paradiset.

För att avsluta i fel ände var det minus tolv grader när jag skulle till plugget i förmiddags. Så jag gjorde det: jag tog på mig täckbyxor! För första gången sedan lågstadiet (om ens det?), och i mammas fleecetröja, åkte jag till skolan i täckbyxor. Det var det värt.

rubrik ur CANDY'S ROOM av BRUCE SPRINGSTEEN

fredag 18 december 2009

Good Grace

Hon är framtung och stark. Hon trampar inte gärna på med bakbenen. Hon tigger och kräver uppmärksamhet. Hon står inte still i boxen. Hon ser ut som om någon spillt filmjölk i ansiktet på henne. Hon gör sig absolut inte på bild.

Men hon är vackrast och bäst i hela världen och hon får mitt flickhjärta att smälta trots att det är 14 minusgrader och beckmörkt när vi går mellan ridhuset och stallet.

pfefferkuchen

Massor med snö – check!
Några julklappar – check!
Koka hallonmarmelad – check!
Lyssna på Elvis julskiva – check!
Baka och dekorera pepparkakor – check!

Grisar känns väldigt i ropet i år, sån tur att grisformen är min favorit. Många Svininfluensor alltså, och en Svini Todd, samt en Surkärring som representerar Emelies rektor och ska ätas på ett plågsamt vis (för pepparkakan - njutningsfullt för mig). Men Engelbrekt är min personliga favorit, han är så förfasligt stilig.

torsdag 17 december 2009

saker jag faktiskt tycker om

Som kontrast till mitt bittra inlägg listar jag lite saker jag faktiskt tycker om:

o Första (och första ordentliga) snön är alltid magisk, trots att jag egentligen inte gillar snö. Kanske beror det på att jag föddes samma dag som första snön kom till Stockholm 1990. Å andra sidan är jag måndagsexemplar också, men inte gillar jag måndagar för det.
o Magi – men bara när den är på riktigt!
o Morgonkaffe och kvällste.
o Collage är den bästa formen av kreativt skapande.
o Snusmumriken. Låg och jag-kan-inte-sova-läste i Kometen Kommer härom natten. Mumintrollets allra första möte med nämnda mumrik såg ut såhär: Musiken tystnade. Och ut ur tältet kom en mumrik i en gammal grön hatt och med pipa i munnen. Hej, sa mumriken. Släng hit fånglinan. Inte råkar ni väl ha lite kaffe ombord? (Tove Jansson, 1968, Kometen Kommer, sida 33)
o När man har tid att läsa DN och titta på Nyhetsmorgon.
o Att man kan ha bilder i min nya mp3. Jag har Jake som bakgrund!

Bubblare: När man fryser och har tänkt på glögg i två timmar och mamma oprovocerat knackar på dörren med en kopp.

Bubblare2: Att logga in på universitetets hemsida med den-där-blyklumpen-i-magen och se att man fått D på omtentan.

tisdag 15 december 2009

like a pebble in my shoe, as I walk these streets

Jag är fortfarande lite bitter över igår, som var en hemskt jobbig och hemskt lång dag. Därför listar jag några saker jag avskyr:

o Folk som kallar onsdagar för ”lillördag”.
o Folk som använder ”det är en dag i morgon också” som ursäkt.
o Folk som går långsamt ivägen.
o Folk som ställer sig framför tågdörrarna och försöker tränga sig på innan alla hunnit av.
o Folk som säger åt små flickor med dåligt självförtroende att ”ingen kan älska dig förrän du älskar dig själv”.
o Hooked on a Feeling.
o Chokladaskar med bara ett lager.
o Programledare som skriker ”HELLO EUROPE!!!” eller "I CAAN'T HEAR YOU!"

(Ingen inbördes ordning, Hooked on a Feeling är lätt nummer ett.)


Annars har det össnöat, mamma har julpyntat och jag har tänt min urfula diodjulgran i lillfönstret - det är lite trevligare det.

rubrik ur BLUE VALENTINES av TOM WAITS

fredag 11 december 2009

freuder vår

Julklappsplaneringen är lika med noll. I vanliga fall har jag idéer, men saknar kapital, i år är jag villig att betala vad som kosta krävs, bara jag får ihop bra klappar åt mamma-pappa-bror-bror-bror-mormor-morfar-farmor-morbror-moster-kusin-kusin-kusin-farbror-farbror-faster och en eller annat kamrat.
Rimstugan är det bättre med! När jag skulle tentaplugga igår passade kreativiteten på att slå till och resultatet var följande:

Freud som haver psykstudenten kär,
se till mig som stressad är.
Hur jag än på boken vänder,
ingenting i hjärnan händer.
Biter naglar, sliter hår,
låt mig slippa omtentor!

Skräckinjagande bra, om jag får säga det själv.
Mindre bra och mer skräckinjagande var själva tentan. Omtentan närmare bestämt, den beryktade, i biologisk psykologi. Det var illa nog första gången, att behöva plugga på det en gång till var ungefär lika kul som den värsta liknelse jag kan hitta på. Och hur det gick kan jag ju inte svara på, för ingen vet någonsin med Pettsons frågor och rättningar.
Lite festligt måste jag tycka det var ändå, för ute i korridoren gormade ett luciatåg och tentatanterna bjöd på pepparkakor och solen sken(!) genom fönstret rakt på mig i säkert fem minuter.

Låt oss nu bara hoppas Freud hörde min bön, och att han sen kan ge mig fina julklappstips.

rubrik ur FREUDER VÅR av ALICIA SIVERTSSON

onsdag 9 december 2009

ur en mardröm in i en annan

Jag har haft problem med sömnen nu i någon månad. Oavsett hur tidigt jag går upp om morgnarna och hur ofantligt trött jag än är om dagarna så kan jag inte somna på kvällen. Jag ligger och vrider mig till 2-3 och förbannar hela grejen, varenda natt. När jag väl somnar är det inga problem – då vill jag inget hellre än att ligga kvar för evigt.
På grund av mitt traumatiska uppvaknande imorse befarar jag att hela situationen kommer förvärras framöver. Jag väcktes nämligen ur en mardröm in i en annan:

- Alicia, alltså... Det är såhär att han måste komma in i ditt rum och fixa med elementet.
- Va..?
- Det är en karl här, han som ska byta ut oljepannan, och han måste komma in i ditt rum.
- Va!
- Ja... Jag är ledsen. Du kan gömma dig under täcket. Vi har inget vatten heller...
- VA!?
- Ja, så det går inte att tvätta sig.
- Tvätta sig..? MEN KAFFE DÅ!?

måndag 7 december 2009

if this is love we're crazy

Jag har varit med flickvän i helgen. Ni vet, någon som väcker en med en fuktig puss vid halv sju om morgnarna, och som sover hela nätterna inom armlängds avstånd, snarkar värre än man själv och som man ändå inte har hjärta att väcka.
Någon som uppskattar ens sällskap och som promenerar med en i två och en halv timma, mitt i natten, utan att klaga. Någon som gör en sällskap på iskall julmarknad, och som bara blygt hälsar på vänner och familj, för att sen gömma sig bakom ens rygg. Någon som blir så förbannat glad att se en när man äntligen kommer ut ur duschen, att man själv inte kan låta bli att lägga sig bredvid på golvet och bara låta sig överösas med slemmiga, illaluktande, lyckliga kyssar.

Lillebror fyllde år i fredags, och när släkten skulle åka hem ville Farina inte följa med, utan gömde sig under soffbordet i vardagsrummet. Hon fick stanna, jag har ju saknat henne så himla mycket.



rubrik ur PLEASE CALL ME BABY av TOM WAITS

fredag 4 december 2009

and now they’re all watching the sea


Blev en sjömansklänning rikare härom dagen. Kan inte ha för många.

rubrik ur DEAD AND LOVELY av TOM WAITS

torsdag 3 december 2009

do you want my elder wand because you're looking deathly hollow

New Moon var bland det sämre jag sett. Ändå skrattade jag mig igenom hela filmen. Först åt Carolina som började gråta efter tio minuter. Sen åt killen bredvid mig som var där, i sällskap av sig själv, och fnittrade förtjust varje gång det dök upp en bar mansbringa i bild. Sen skrattade jag åt alla bara bringor, och de var många! Hela filmen verkar gå ut på att en samling övertränade manspojkar springer runt i skogen utan tröjor, glittrar i direkt solljus, hoppar mellan trädgrenar, klättrar uppför väggar och slåss med varandra om samma tjej. Det är alldeles fantastiskt!

Filmen krävde en återställare. ”Kan vi inte dricka vin?” sa jag. ”Kan vi inte dricka öl?” sa Carolina. Slutade med att hon drack vin och jag öl, hur det gick till vet jag inte riktigt. På pubben Fenix kände vi oss som under Dumbledores beskydd när en tvättäkta dödsätare passerade utanför. När ölen var slut drack vi glögg med Captain Morgan, och det var så gott så vi beställde mer.

Avslutningsvis bevisade vi en gång för alla att bara för att man fyllt en viss siffra betyder det inte att man har den psykiska åldern inne:
Kille-på-krogen: Men tjejer, ska ni gå nu? Ni har inte lust att göra oss sällskap ett tag? Stanna på en öl till, vi bjuder!
Carolina: Tack, det vore trevligt, men… vi hade liksom tänkt åka hem och titta på Harry Potter.
Kille-på-krogen: Men det kan väl vänta lite?
Alicia: Men… Det är ju HARRY POTTER!


(vi åkte hem och tittade på Harry Potter)

Did you slip some firewhiskey into my drink,
or are you just getting hotter?

rubrik ur BAD HARRY POTTER PICK-UP LINES

tisdag 1 december 2009

en sån karl

Både Johanna och Riley har skrivit om sin morfar respektive farfar som de aldrig fick lära känna ordentligt. Bägge gick bort när tjejerna var i den där åldern när mor- och farföräldrar slutar vara snälla, givmilda superhjältar och sakta men säkert blir människor med fel och brister likväl som superkrafter. När de blir intressanta och viktiga.

Min morfar har jag haft på promenadavstånd sen året jag fyllde två. Han är en av de viktigaste människorna i mitt liv, och han är min kanske största förebild. Därför vill jag tillägna honom en tanke och en liten text.

På femtiotalet träffade han mormor. Han låg i lumpen och stod på en strand i Skåne och såg på den där långa mannekängen med de bruna ögonen och det lockiga håret.
”Ursäkta mig, men är inte du Kerstin från småskolan?” var det bästa han kom på, så nog finns det skäl för att min mamma fick heta Kerstin i mellannamn. Mormor var inte Kerstin, och någon Kerstin hade aldrig funnits, men morfar blev gift och fick två barn.

Morfar är lite som Allan Edwall, ni vet han som spelar i alla Astrid Lindgrenfilmer: Luffaren i Rasmus på Luffen, pappan i Emil i Lönneberga, Mattias i Bröderna Lejonhjärta, grannen Nilsson i Madicken, Skalle-Per i Ronja Rövardotter. Edwall är en av mina största idoler, näst efter morfar själv, och bägge är/var de uppfinningsrika, påhittiga krutgubbar fulla av kärlek och stolleprov:
Morfar med det stickiga igelkottsskägget, som kittlas och på ens begäran att sluta svarar ”jag har ju just börjat”. Morfar som berättar hiskeliga historier om vikingen Astolf som skulle ligga begraven under min barndomskoja på Gotland, morfar som målar akvareller och lustiga figurer till oss varje gång vi fyller år, morfar som har egen biodling och som sprang en mil om dagen tills han var sextionågonting och som fortfarande arbetar som arkitekt trots att han fyllde 76 i år. Morfar som avskyr Elvis efter det att mormor sa åt honom att Mr. Presley alltid skulle komma i första hand.

I somras opererade morfar hjärtat. En dag som jag spenderade hos mormor medan vi bägge klättrade på väggarna i väntan på att telefonen skulle ringa. Resten av sommaren hade han ett långt plåster längsmed bröstet och fick inte sola eller lyfta tungt och var beordrad att sova mycket och äta fett.
Det gjorde han, och efter några månader började han på gympa. På gympan träffade han en annan gubbe, som spelade i orkester, och plötsligt var även min morfar med. På söndag har de julkonsert, och han spelar cello. Jag brukar fråga hur det är att spela i band, då skrattar han och fnyser.

Jag hoppas och förstår det som att han idag mår bättre än någonsin. Och för mig kommer han nog alltid att vara lite mer superhjälte än människa, min morfar.


Ett självporträtt morfar gjorde 1950 och som jag fick på min sjuttonde födelsedag. Den här bilden är en sån sak jag skulle rädda ur ett brinnande hus.
Det översta fotot föreställer morfar och en inte-särskilt-gammal Alicia, på Gotland.

rubrik ur EN SÅN KARL av LILL LINDFORS

söndag 29 november 2009

throw my dreams out in the street and the rain will make ‘em grow

Romantiska saker jag vill göra på platser där jag vill vara:

Lyssna på jazz och dricka rödvin i en vindsvåning i Paris.
Fotografera analogt, svartvitt i Venedig.
Dricka te i en hemlig, muromgärdad trädgård i Yorkshire.
Sitta i ett fönster och titta ner på en fransk gårdsplan och på en mörk, fransk pojke som tittar upp.
Bli skjutsad på sparkstötting i alldeles för hög hastighet.
Gå på nöjesfält på femtiotalet med en pojke som vinner förstapris på skytte och bollkastning.
Dricka bathtub gin på en svart lönnkrog i förbudstidens Amerika.
Sitta på en kajkant och höra en saxofon i natten.
Leva arbetslöst och färggrant parklife i London.
Dansa vals på gatorna i Wien.
Galoppera vansinnessnabbt över en äng i kvällssol på en eldröd fux.
Plocka snäckor och runda stenar på den gotländska stranden.
Mata fåglar i en damm en hel dag.
Baka en kaka och överraska någon som inte är glad.
Sitta på en stenmur i England och teckna får och ändlösa vidder.
Läsa tjocka böcker med svåra titlar på en parkbänk i höstsolen.
Lägga pussel och dricka svart kaffe på en veranda medan regnet öser ner utanför.
Sitta på golvet och prata artonhundratalskonst och poesi.

Vissa saker vill jag göra ensam, andra vill jag göra med en pojke,
till resten vill jag ha sällskap.

rubrik ur A SWEET LITTLE BULLET FROM A PRETTY BLUE GUN av TOM WAITS

let's put a new coat of paint on this lonesome old town





rubrik ur NEW COAT OF PAINT av TOM WAITS genom WAITSWATCHER & VAMOSBABE

tisdag 24 november 2009

tack tack tack

Vill bara tacka för alla samtal, sms, gästboksinlägg på facebook, mail, finurligheter, dedikerade blogginlägg, oanmälda påhälsningar och allmänt fint formulerade gratulationer jag fick igår!
Födelsedagen firades i all stillsamhet med familjen, mormor, morfar och farmor på fika. Jag fick ingen hund, häst eller Jake Gyllenhaal, men är ganska nöjd ändå.

Så hur känns det? Ganska precis som i förrgår, fast lite gladare blir man av saker som det här och ”jag är ute och kör bil, jag kommer och kramar dig om tre minuter!” (-Martin).

Vad fick jag? En MP3 (Creative), pengar, biljett till Lisa Ekdahl i december, musik med Melody Gardot, Harry Potter-filmen, Scrubs och tre pokémonkort.

Annars gick dagen åt till plugg och ont i magen, men det sistnämnda berodde till stor del på för mycket tårta, så jag ska inte klaga!

söndag 22 november 2009

I'm on a roll just like a pool ball baby

Såklart står 'ponny' och/eller 'hund' högt upp på önskelistan också. Får gärna vara en korsning mellan båda, det vore flott.



foto av HANNA

torsdag 19 november 2009

life's so different than it is in your dreams

- Vad ska du göra när kursen tar slut då?
- Njuta av den ljuva arbetslösheten.

Jag ska inte plugga i vår.
Det är otroligt roligt och intressant med psykologi, men det är också precis lika svårt. Idag fick jag tillbaka min andra tenta, och fick mitt första icke-godkända resultat. Jag menar inte bara på kursen, utan någonsin. Jag skriver inte IG, hela min självbild är uppbyggd på att jag skriver VG och främst MVG, annars hade jag aldrig ens kommit in på kursen.
Jag fick B på första tentan, på en A till F-skala. Det var så sjukt bra att jag dansade segerdans i flera veckor.
I biologisk pyskologi gick det sämre, mycket sämre, det visste jag redan när jag gick ut därifrån. En och en halv statistikrelaterad fråga jag inte kunde svara på alls, och en på vad hippocampus gör i hjärnan. Ingen aning. En essäfråga jag svarade väldigt bra på, men om helt fel sak. Beskriv the cerebral cortex var det – jag beskrev corpus callossum. Hjärnbalken istället för hjärnbarken.
Men godkänd skulle jag vara, för herre gud, jag hade ju pluggat stenhårt. Tvingat in i hjärnan att additiv färgblandning var som den var, även om jag personligen ansåg det en lögn, trälat igenom åtskilliga kapitel ren biologi och matematik – två ämnen som definitivt inte är mina starkaste –, och pressat pressat pressat för att få allt att stanna kvar i minnet.

F.
Två poäng under godkänt. Under godkänt.

Världen rämnar inte. Jag känner mig faktiskt inte fullt så miserabel som jag skulle ha föreställt mig, och jag skyller lite på att jag inte medvetet valde att plugga biologi på högskolenivå. Men faktum kvarstår att stoltheten är bra skadad och jag inte är överlycklig över att behöva klämma in en omtenta under den tid som jag redan räknat ut är för kort för att täcka all läsning inför tentan i utvecklingspsykologi.

Sen är det lite synd att det ska bli kaka på kaka. Man har väl nog med känslor av misslyckande att tampas med redan som det är.

Jag ska inte plugga i vår.
Jag är trött på att bli bedömd. Jag är trött på att bedöma livskvalitet i betygssiffror. Framför allt är jag trött på att bli bedömd av mig själv, och utdömd. Och jag har en känsla av att jag behöver rätt mycket fokus om jag ska kunna göra något åt det.

rubrik ur PLEASE CALL ME BABY av TOM WAITS

onsdag 18 november 2009

a very merry unbirthday to me

Jag har varit allmänt dålig på att fira högtider i år. Jag föredrar vardagsfirande, o-födelsedagar och interna påhittetider.
Nu börjar det bli dags att fylla år, men jag har varken lust eller tid, vare sig att önska mig saker, få saker, fira eller bli gratulerad.

Har i varje fall fått ihop en önskelista eftersom mamma tvingade mig:

o Jake Gyllenhaal
o MP3
o Bidrag till ny dator
o Harry Potter-böckerna, inbundna på engelska
o Skivor med Screamin’ Jay Hawkins, delar ut remastrade Beatlesboxen, Tom Waits och Melody Gardot

Annars känns det som en större grej att sjätte Harry Potter-filmen släpps på DVD samma dag. Är betydligt mer taggad inför det.

rubrik ur ALICE'S ADVENTURES IN WONDERLAND av WALT DISNEY

tisdag 17 november 2009

fina ord


melankoli
vemod
svårmod

bekymmer
besvär

förväntan

måndag 9 november 2009

nautiskt nonsens

Om det är någon som undrar
hur historien om den lilla sjöjungfrun egentligen slutar
så kan jag, som nu läst H.C. Andersens saga,
meddela att prinsen aldrig ser henne som något annat
än sin kära lilla skyddsling,
och att han gifter sig
med grannkungens dotter
medan sjöjungfrun,
som sålt sig till havshäxan,
måste dö
och bli till skum på havet.

rubrik ur DEN LILLA SJÖJUNGFRUN av WALT DISNEY

and I'm sure you see that too

Fem månaders intensiv förträngning havererade till följd av en trygg kram och en välbekant doft, några ord jag inte minns och ett saknat blått ögonpar.

Självrespekten ligger på havets botten.



rubrik ur FOR YOU av BRUCE SPRINGSTEEN

lördag 7 november 2009

pottra på

Carolino och jag ägnade onsdagen och torsdagen åt Harry Potter och hans vänner och deras extramaterial samt naturgodis och vanligt godis och mandlar och te och glögg. Såhär såg det ut i våra huvuden:

fredag 6 november 2009

fyra fina fynd

Jag har fyndat grejer second hand de senaste dagarna. Fyra saker jag blir alldeles barnsligt lycklig över. Materiell lycka är den enda sanna i en värld där pengar annars går till kurslitteratur (köpte Development Through The Lifespan för 600 riksdaler idag, känns inte lika mycket ”fynd”).

Vad jag hittat är:
o England in colour av J.H.B. Peel. Massor av inspirerande och hjärtekrossande bilder av England från syd till nord och däremellan. Boken är första gången utgiven 1969 – vilket syns, färgerna är precis sådär underbart småfel och platta. Hade tänkt använda fotona i collage och som allmän inspiration till romaner och dagdrömmar. Uppslaget föreställer Bolton Priory i det ljuva Yorkshire, vid vilken jag hade nöjet att avlägga visit hösten 2005. Förmårrat länge sen.
o Sagor och berättelser av H.C. Andersen. Tegelstenen. Lisa fick den av P julen 1936 enligt första sidan. Den är illustrerad av Louis Moe och alla de viktiga sagorna är med: Den lilla sjöjungfrun; Tummelisa; Den ståndaktige tennsoldaten... Återkommer när jag läst igenom några!
o 20 solid gold hits. Köpte LP:n för omslaget. Jag är förälskad i collagekvinnan som är så vacker och så inspirerande och så så sextiotal. Skivan innehåller några favoriter, bland annat The Turtles ”Happy Together”, men den hackar.
o What A Wonderful World, Louis Armstrong. Plattan rullar oavbrutet medan jag vaggar omkring med slutna ögon och tankarna långt borta. Tänker inte försöka sätta ord på hur bra han var.

Så nu är jag inspirerad att klippa och klistra, läsa sagor, lyssna på jazz och åka till England. Det bådar gott inför nya delkursen...

lördag 31 oktober 2009

torsdag 29 oktober 2009

lögn, förbannad lögn, och statistik

"Stickprovsvariansen är ett väntevärdesriktigt estimat".

Så är det tydligen.
Det säger mig inte ett ruttet dugg.

Det roligaste (det enda roliga) med biologisk psykologi hittills, är att säga "place theory of pitch perception" snabbt flera gånger.

Och addititv färgblandning är en förbannad lögn.
Grön är ingen grundfärg och rött + grönt blir inte gult.

Aldrig!

tisdag 27 oktober 2009

thought I heard a saxophone, I'm drunk on the moon

o Datorn har havererat (igen) och ingen vet hur länge den kommer fungera halvbra (halvdåligt).
o Min tentavecka sammanfaller med mina (tre) bröders höstlov vilket är lika med att huset är fullt hela tiden, dygnet runt, jämt.
o Alla psykologiska forskare är judar.
o De psykologiska forskare som inte är judar heter Smith eller Robert.
o Ecstasy kallas också MDMA vilket står för methylenedioxymethamphetamine och ja, det är ett enda ord.
o Min kurslitteratur är ironiskt skriven så ibland sitter jag ensam i ett rum i ett hörn och skrattar rått för mig själv.
o Jag har gränslös inspiration till en roman om Johnny, och snart har jag skrivit halva i huvudet. Önskar jag var på Gotland och kunde skriva ostört, alternativt att inspirationen kom lägligare.
o Enya är den enda musik jag kan plugga till på riktigt, ändå envisas jag med att bara lyssna på Tom Waits, The Heart of Saturday Night, och kan alltså inte låta bli att sjunga med.
o Jag har köpt en tjock, röd, lagom stor, olinjerad bok som är helt perfekt och som jag vill göra collage i. Jag har gjort två trots att jag inte har tid.
o Jag vill läsa lord Byrons poesi. Lord Byron är min idol.
o Jag har avverkat snart fem överstrykningspennor på två månader.
o Pappa håller på att bygga om köket, så vattenkokaren står i matsalen och micron i vardagsrummet. Allting blir väldigt omständligt.

rubrik ur DRUNK ON THE MOON av TOM WAITS

fredag 23 oktober 2009

matrimony

Sorgligt att ett så storslaget beslut kan leda till ännu mer obefogat hat.
Sorgligt att det finns de som försöker rättfärdiga den ordagranna tolkningen av en inskränkt, konservativ världsordning som begränsar människors rätt att visa sin kärlek.
Sorgligt hur man kan påstå att det är ord av en gud.

Införandet av enkönade äktenskap är vad jag tänker minnas av 00-talet. Äntligen.

torsdag 22 oktober 2009

kaffekask

Det känns skönt att kunna bidra till 2000-talets tekniska utveckling:
Här är singelhushållets svar på kaffekokaren!

Nej jag bor inte i ett singelhushåll, jag bor i ett sexmannahushåll. Men då jag är den enda som dricker bryggkaffe och det är lite trångt att smälla upp kokaren bredvid pappas espressobryggare och mammas tekokare och allt annat som tar plats i en barnfamilj, så har jag uppfunnit. En avsågad tratt att placera filtret i och sätta rätt i koppen. Alldeles utmärkt!

Föga överraskande är muminmuggarna med Mymlan och Snusmumriken favoriterna, för dig som undrade.

onsdag 21 oktober 2009

det osynliga barnet

...”Nåja, sa Tooticki och ryckte på axlarna. Hon kan ju hålla sig därute om hon är blyg.
...Men blir hon inte våt, frågade mumintrollets mamma.
...Jag vet inte om det gör så mycket när man är osynlig, svarade Tooticki och kom fram och satte sig. Familjen slutade rensa och väntade på en förklaring.
...Ni vet ju att folk bli osynliga om man skrämmer dem tillräckligt ofta, sa Tooticki och åt upp en äggsvamp som liknade en liten trevlig snöboll. Nåja. Denhär Ninni blev skrämd på fel sätt av en tant som hade tagit hand om henne utan att tycka om ungen. Jag träffade tanten och hon var hemsk. Inte arg, förstår ni, sånt kan man begripa. Hon var bara iskall och ironisk.
...Vad är ironisk, frågade mumintrollet.
...Nå, föreställ dig att du snavar på en klibbsvamp och sätter dig mitt i den rensade svampen, sa Tooticki. Det naturliga vore förstås att din mamma blev arg. Men nehej, det blir hon inte. Istället säger hon, kallt och förkrossande: Jag förstår att det där är din uppfattning om att dansa, men jag vore tacksam om du inte gjorde det i maten. Så ungefär.
...Fy så obehagligt, sa mumintrollet.”


ur DET OSYNLIGA BARNET av TOVE JANSSON

Det är nästan oförskämt att något som är så briljant skrivet för att passa både vuxna och barn kan stämplas för evigt som en barnbok av en barnboksförfattare. Tove Jansson var ett förbannat geni.
Trots att man som barn tror att Ninni blivit osynlig för att det är en saga och sånt händer i sagor, så inser man nu att folk blir osynliga varje dag. Och även om ironin förklaras i termer en unge på tre år kan förstå är den lika träffande för en unge på 19 år. Jag minns särskilt författaranmärkningen ”’En evakuerad igelkott’ är en igelkott som mot sin vilja förflyttats från sitt hem och inte ens hunnit ta tandborsten med sig”, från Trollvinter, 1957.

fina ord på v

vals
vildapel
vindspel
verandaliv
vinterträdgård

väninna

måndag 19 oktober 2009

bring a raincoat, and a suitcase, and your dark eyes, and wear those red shoes

Min dator är bärbar, heter det. Bärbar kanske, men inte fraktbar. Den passar inte i dataväskan och skulle i allmänhet ändå vara för tung och otymplig att ta i en väska över axeln. Så vad göra?
Svaret är rullväska. Dag ut och dag in släpar jag en rullväska till och från universitetet. Restid: en timma dit, en timma hem. Trafik: rusning.
Jag hatar rusningstrafiken på Centralen om morgnarna, inte minst på Mörbytåget. Om jag säger ”packade som sillar” underdriver jag, man kan känna skäggstubben på snubben bredvid (kunde ju ha varit mysigt, men är det oftast inte). Jag hatar rusningstrafiken på Centralen om morgnarna ännu lite mer när jag har rullväska.

Idag regnade det.
Nu vet jag hur mycket jag hatar rusningstrafiken på Centralen om morgnarna, med rullväska och paraply.

Vem är det egentligen som säger att dagarna blir kortare såhär års? Mina blir längre och längre. I skolan 9 – 18 idag, exklusive restid (se ovan).


Lena undrade om Tom, så jag delar med mig av en av hans mer lättlyssnade låtar, från hans ungdoms dagar. Vacker, precis som han. Kan slita hjärtat ur en just any time. Det här är alltså mannen i mitt liv:



rubrik ur RED SHOES BY THE DRUGSTORE av TOM WAITS

tisdag 13 oktober 2009

b-äst

JAG FICK B PÅ FÖRSTA TENTAN JAG ÄR SÅ JÄVLA BRA!!!!

onsdag 7 oktober 2009

mål med livet - so far

o gifta mig med Jake Gyllenhaal
o ta nobelpriset
o bli tryckt på en sedel
o göras som Pez-figur

då har man liksom lyckats.

tisdag 6 oktober 2009

oh how we danced

När jag är död ska jag dansa på min egen grav till den här.



rubrik ur RAIN DOGS av TOM WAITS

fredag 2 oktober 2009

tystnadens park

Jag har alltid påstått att Muminböckerna är lika mycket för vuxna som för barn, och jag vet att alla som läst dem på senare år håller med mig. Tove Janssons humor är ofrånkomlig. Den är ironisk, den är rättfram, den är kargt finlandssvensk, den är rak, träffsäker och den är fylld av kärlek.
Som liten uppskattar man att figurerna är tecknade och gör hanterbara saker (åker på äventyr till oupptäckta öar, blir jagade av hattifnattar, hittar en magisk hatt och så vidare). Som vuxen (nåja) kan man på ett annat sätt ta till sig ironin. Den evigt naiva och romantiska familjen som ständigt gör om samma misstag, som både är stereotyper och fullständigt mänskliga.
Idag älskar jag det faktum att Muminpappan dricker ”saft” ur fyrkantiga flaskor, att han är så mån om att sköta sin papparoll att han tuttar fyr på den snustorra gräsmattan för att få något farligt att beskydda sin familj ifrån, att han rymmer hemifrån både en och två gånger för att bejaka sig själv och att han alltid lyckas förtränga hur bra han faktiskt trivs med att leva ett bekvämt ”verandaliv”.
Snorkfröken och Mymlan är mer romantiska än de klarar av. I de gamla 50-talsserierna förälskar de sig i allt ifrån ömtåliga poeter till starka och ruskiga karlakarlar och drömmer om att enleveras av pirater.
Lilla My är episk. Hennes dräpande kommentarer är det enda som drar ner familjen på jorden igen och hon konfronterar dem alltid med den bittra sanningen.

Samtidigt är Jansson så oerhört vis. Med citat som ”man blir aldrig riktigt fri om man beundrar någon för mycket” och en moralisk, men aldrig sentimental, bakgrund lär man sig alltid någonting genom att läsa historierna. Och sin iskalla ironi till trots, tar hon aldrig någonsin död på den naiva, romantiska illusionen.


När jag var liten tyckte jag aldrig särskilt mycket om Det osynliga barnet och andra berättelser (1962), vilken är en novellsamling om bifigurerna i Mumindalen. Men när jag läser den idag är en favorit. Berättelserna vänder sig kanske inte alls till barn, men bör inte missas av dem som nått mer mogen ålder. Den ena berättelsen är bättre än den andra och alla är de metaforer för vardagsångest:
Filifjonkan som är så rädd för naturkatastrofer att hon provocerar fram en; Hemulen som inte vågar säga ifrån och därför lever hela sitt liv i disharmoni; snåla Sniff som ger bort sin käraste ägodel; Homsan som fantiserar för stort och för farligt för att själv kunna hantera det men som också lär sig läxan av – just det – Lilla My.

Min absoluta favorit är nog ändå Hemulen som älskade tystnad.
Häromdagen publicerade jag några bilder från vår uteplats. Jag har älskat kulörta lyktor i träd sen första gången jag hörde berättelsen om hemulen. Den börjar helt enkelt med

”Det var en gång en hemul som arbetade på ett nöjesfält, men det behöver ju inte alltid betyda att man har så hemskt roligt. Han knipsade hål i folks biljetter för att de inte skulle kunna ha roligt mer än en gång och bara en sån sak kan göra en sorgsen till sinnes om man håller på med det hela livet.”

Nu går det så för Hemulen att nöjesfältet regnar bort, och på något vis lyckas han förklara för sin stora högljudda släkt att han vill gå i pension och leva lugnt. Han får ”farmors gamla park”, där han tumlar runt och är lycklig. Tills de små barnen som saknar sitt nöjesfält bestämmer sig för att ge honom alla delar de kunnat rädda, och han är för snäll för att säga nej.
Det går väl för Hemulen ändå, hur tänker jag inte berätta, men ett till utdrag får ni

”Och sen, en vacker mild kväll var allting färdigt. Det var oåterkalleligen färdigt och hemulen greps ett ögonblick av fulländningens vemod.
De hade tänt lyktorna och stod och betraktade sitt verk.
I de stora mörka träden glimmade spegelglas, silver och guld, allt stod färdigt och väntade – dammarna, båtarna, tunnlarna, rutschbanan, saftståndet, gungorna, pilkastningen, klätterträden, äppelträden…
Sätt igång, sa hemulen. Men kom ihåg att det här är inte ett nöjesfält, det är tystnadens park.”


I vår trädgård står inga karusellhästar, det finns inga gömda bon uppe i träden där man kan sova, det växer ingen rosenbuske mitt i huset och taket är inte borttaget så att vi kan se på stjärnhimlen. Vi har inga kulörta lampor i träden – men vi har kulörta löv, och ibland kan sånt gå på ett ut.

rubrik ur TYSTNADENS PARK av TOVE JANSSON

prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen

Min sjudundrans datakonsult till far har räddat den avlidna datorn! Något ”mjukvarufel” säger han och jag begriper ingenting alls. Han fick mecka med allt som meckas med kan och till sist satte han in en gammal back-up och nu fungerar apparaten som den brukar igen! Håll tummarna för att det håller i sig.

Man erkänner helst inte hur frustrerad man blir utan dator. Man vill ju vara romantisk och fri och leva långt ifrån teknik och materialism. Men ska sanningen fram så ledsnade jag på DN redan i tisdags.

Det är ett rent jäkla helvete när MP3n lägger av innan man hunnit hem från plugget, när man glömmer mobilen hemma och när datorn havererar. Fullkomligt handikappad är man utan den här dumburken, och jag är evigt glad att den lever ett tag till.

Så från och med ikväll hostar jag i dur istället för moll!



Och imorgon ska jag äntligen träffa Emilie och fika på Café Art och besöka The Old Picture Company – hur dödssjuk jag än är.
Analog bild från 2008.

rubrik ur ROBIN HOOD av BRODER TUCK

torsdag 1 oktober 2009

whistlin' past the graveyard

Happ. Min dator är död. Kopplar jag upp den till Internet slår den ut alla andra datorer i hushållet – utan att själv fungera. Kan fortfarande jobba offline men vad gäller surfingen är den troligtvis redo för kyrkogården. Familjens datorkonsult arbetar fruktlöst.
Så kul var det.

Sjuk fortsätter jag att vara och spenderar dagarna med att inte vara på föreläsningarna, lösa korsord, dricka kaffe, prata med fåglarna, titta på Pettson och tomtemaskinen, äta pannkakor, sörpla kycklingsoppa och lyssna på Tom Waits album Frank’s Wild Years.

Dag med huvudvärk: #15.

rubrik ur WHISTLIN' PAST THE GRAVEYARD av TOM WAITS

måndag 28 september 2009

seems so long ago, Nancy






rubrik ur SEEMS SO LONG AGO, NANCY av LEONARD COHEN

lördag 26 september 2009

första Mosebok

Den åttonde dagen läste Gud alla bloggar som försummats under den hårda arbetsveckan.

fredag 25 september 2009

uncle Phil can’t live without his pills

Jag har skrivit min första tentamen. Alltid är det något. Nu vet jag hur det går till och hur frågorna utformas. Hur de rättas är en annan femma så fråga inte hur det gick. Jag lever vidare i min ovisshet.
Det har gått utför sen förra veckan. Mår pissedåligt och hostar och gnäller och har ont i varenda del av kroppen och huvudet spränger och så vidare. Ingen feber så svinflunsan är det inte, men förbannat trist likväl.
Hostmedicin, alvedon, Ricola hastabletter, varm mjölk och duntäcke. Och ett berg av böcker. Nu vet jag vad plugga är. Jag har aldrig förut upplevt detta. Att sitta från frukosten tills man går och lägger sig och bara studera. I flera dagar. Fan ta mig om det inte ger utslag på tentan. Kanarierna har varit mitt enda sällskap under veckan, och knäpp har jag blivit på köpet. Prata med fåglarna, slå näven i en dörrkarm, drömma om stigma consciousness, locus of control, konformitet och gruppolarisering är vardagsmat.

Helvete, nu kom jag på massor med grejer jag glömde skriva...

rubrik ur CEMETERY POLKA av TOM WAITS

tisdag 22 september 2009

inferno

Nu vet jag vad det innebär att klättra på väggarna.
Jag tror psykologistudier kan försätta en i psykos.

måndag 21 september 2009

tentavecka

Den här ljuvliga veckan är min dator-tv-sömn-förtärings-umgänges-tid begränsad till cirkus tio minuter per dygn. Därför är jag supereffektiv och det här lär bli mitt farväl-på-ett-tag-meddelande. Puss och hej.

P.S. Om ni undrar hur mitt huvud känns just nu, så är det såhär.

THE TRASHMEN - SURFIN' BIRD

onsdag 16 september 2009

social psychology

Dagens fundering kretsar kring ordet ”desensitization”.
Det har sina nackdelar att plugga på engelska, men det hela blir än mer intressant när inte heller översättningen (desensibilisering) säger en någonting. Det kommer bli en spännande tentamen.

tisdag 15 september 2009

ägg

Fem ägg lagda sist jag såg efter, och här kan ni se precis hur fula frisyrer kanarierna har.

Den lille herrn har sjungit sig hes till på köpet, det var väl inte så lätt att konkurrera om uppmärksamhet i det här huset.

måndag 14 september 2009

the first of autumn

Idag blev det höst. Varken förr eller senare.

Vaknade till sol och tio grader. Gyllene ljus och helt underbart. Skulle bli american songbook-dag. Hade lyssnat på Frank Sinatra halva natten och var så taggad. Det gick inte ändå. Var tvungen att stressa i mig morgonkaffet och visste att dagen var förlorad.

Gick hemifrån 07.50. Torget var tomt sånär som på några gula löv. Tony hade packat ihop fruktståndet. Han flyttar söderut nu och kommer inte tillbaka förrän i vår.

Tentaseminarium. Föreläsning om genus och aggression. Deltog i en undersökning, kryssade i lägsta alternativet på humörsskalan.

Gjorde klart fältstudien. Låter enkelt när man skriver det. Fem timmars arbete och ingen kvällsmat. Kom hem 21.40. Har sällan varit på sämre humör.

Kunde inte bli american songbook. Inte när jag fick stressa med kaffet.
Tänker inte ha en sån höst.

rubrik ur THE FIRST OF AUTUMN av ENYA

lördag 12 september 2009

onsdag 9 september 2009

why go to learn the words of fools?

Just nu är jag faktiskt rätt less på det fundamentala attributionsfelet, falsk koncensus, implicita och explicita processer, konfirmeringsbias, belief perseverance OCH SÅ VIDARE.

Fallseminarium imorgon. Jag är nervös. Men först ska vi jobba med fältstudien. Mitt liv är så oförutsägbart och spännande.
Bjud med mig till Itchycoo Park istället.

rubrik ur ITCHYCOO PARK av THE SMALL FACES

fredag 4 september 2009

beatlemania

Bara min spontana reaktion på Klas Ekmans påstående i dagens City att the Beatles gjorde sitt på sextiotalet och "idag känns lika emotionellt och intellektuellt stimulerande som din frukostfilmjölk" och att ingen längre bryr sig om dem osv. Men hallå :(

torsdag 3 september 2009

ode to SL

”Det är ju fantastiskt att se att ett system som inte fungerade för 25 år sen är lika ruttet idag.”

Det är tur att SL säljs och att det finns tröstkaffe och trerättersfika med Carolina men bitter är jag och sent till tio-föreläsningen kom jag.

onsdag 2 september 2009

there’s a bird in the chimney and a stone in my bed

uppdatering i punktform #2

o Skolan. Det är både intressant och roligt. Jag trivs i huset, med föreläsarna, med klasskamraterna och med kurslitteraturen. Problemet är att jag inte har något begrepp. Det är mycket att läsa, det rör sig om sex kapitel per vecka, och kapitlen är fyrtio sidor långa, på engelska, stora sidor, och jag vet inte hur viktigt det är att jag lär mig a l l t i n g. Om jag över huvud taget kommer att klara av det här har jag ingen aning om just nu, så jag ber att få återkomma efter första tentan.
o Hjärtat. Det har gått en oändlighet, det känns bara overkligt. Jag tänker inte lika mycket, men å andra sidan flippar jag totalt när jag blir påmind om att han fortfarande finns på riktigt. Jag är öppen för räddande armar och ett förföriskt leende från någon (lång, mörk, mystisk, chevaleresk, väldigt stilig sjöman) – testa mig.
o Hjärnan. Upp och ned. Låt mig slippa stress, motgångar, lidande i världen, mensvärk, väderomställningar och alla människor som inte älskar mig villkorslöst så ska det nog gå bra. Jag tar gärna emot pengar och ett dubbelt så långt dygn också. Och en kram och en kyss och en resa till England. OCH EN HUND.
o Inspiration. Den finns inte. Jag gör ingenting kreativt - varken målar eller ritar, fotar ingenting vettigt och skriver inget jag gillar. Den svaga längtan efter att fota analogt bland gyllene löv dämpas av min rädsla för hösten. Och jag fortsätter ha mardrömmar.
o Övrigt. Mamma har skaffat kanariefåglar som substitut för hunden jag inte har. De heter Måns-Petter och Cara Mia. De kvittrar, sjunger och är fint gula, men de har varsin grå kalufs med mittbena och ser ut som om de flugit med huvudena före in i varsin vägg. Jag skrattar högt varje gång jag ser dem.

Men
"Det finns gudskelov människor som kan och som vet
och har kunskaper och talanger och kapacitet
som räcker för att styra en hel mänsklighet
och en annan får väl bocka och tacka för det"
ur SOM DE FLESTA av ALLAN EDWALL

rubrik ur COLD COLD GROUND av TOM WAITS

tisdag 1 september 2009

min åttaåriga lillebror på fullsatt buss:

Mamma...
Ja?
Glömde du kommunen i somras?
Va?
Glömde du kommuuuneeen i somras?
Vad menar du?
Det står där.
Nej, det står ”kondomen”...

Tystnad.

Vad är en kondom?
Det är något man kan ha om man inte vill ha barn.
Inte vill ha barn!?
Ja, och så skyddar den mot sjukdomar.
Jaha.

Tystnad.

Mamma...
Mm?
Glömde du kondomen i somras då?

måndag 31 augusti 2009

lågtryck

Jag hatar det här vädret, jag blir knäpp, skogstokig. Går runt i cirklar och jagar min egen svans, ylar mot månen och tuggar fradga.

Tänkte bara nämna att min pappa bland annat arbetar med konfidentiella statsangelägenheter, jättehemliga saker i bunkrar och sånt. Som hans dotter är jag alltså väldigt bra kidnappningsmaterial, ifall någon (lång, mörk, mystisk, chevaleresk, väldigt stilig) gangsterromantiker skulle vilja enlevera mig. Kan eventuellt följa med frivillig.



Inget kan väl bättre illustrera dagen än tyskt barnprogram om den depressiva brödlimpan Bernd das Brot, som förevisar väderleken ihop med en kille som är på värre humör än vad jag är.

lördag 29 augusti 2009

mina män och jag

Äntligen har jag fått Elvis och mina marina mannar uppskruvade på väggen ovanför garderoberna, och den trasiga byrålådan är ihopsnickard. Dagens enda företagsamhet likväl.

söndag 23 augusti 2009

självinsikt

Jag är en gammal kärring.
Jag anser att kaffe är livets dryck, jag äter praliner och marmeladkulor, jag har samma musiksmak som min morbror och bildlärare, jag dricker mörk öl, jag dyrkar 50-60-tal, jag har en ful brittisk porslinshund som heter Colin, jag handlar second hand, jag dricker litervis med te, jag promenerar, jag shoppar porslin, jag saknar förståelse för dagens samhälle och ungdom, jag är oteknisk, jag lyssnar hellre på LP-skivor än laddar ner, jag har gränslöst med prylar, jag tycker om att spela sällskapsspel, jag fotograferar helst analogt, jag gillar barn, jag använder coasters under kopparna och har små tallrikar till tekulorna, jag är nära vän med min mamma.

Jag är ett litet barn.
Mina favoritfilmer är Den lilla sjöjungfrun och Resan till Melonia, hela min moral är uppbyggd av Mumintroll, jag blir spralligt lycklig av hästar och hundar, jag är Harry Potter-fan, jag har aldrig övningskört, prins Eric och Snusmumriken är mina drömkarlar, jag älskar färgpennor.

Jag är en revoltisk tonåring.
Jag är högljudd och skämtsam, jag har ett omättligt behov av att bli uppmärksammad, jag är rädd för svarta katter och lägger aldrig nycklar på bord, jag är äldst, jag är yngst, jag vet vem jag är och jag står för vad jag tycker, jag tror inte att jag kan åstadkomma någonting eller är värd att spendera tid ihop med, jag sjunger i duschen, jag läser i taltakt, jag längtar bort, jag tar mig vatten över huvudet, jag tror inte på saker jag inte kan förstå, jag är förortsbarn, jag är kärleksbarn, jag har komplex för varenda centimeter av min kropp, jag vet inte vad jag vill.

Jag är bara jag.
Jag är eskapist, jag är anglofil, jag älskar rött, vitt, blått, rutigt, randigt och blommigt, jag tycker att män i uniform är oemotståndliga, jag är scout, jag har målat en dubbeldäckare på väggen, jag är romantiker, jag anser att lyriken är viktigast i en låt, jag har inramade bilder av Elvis, jag lever i en vansinnig familj, jag börjar på universitetet imorgon.

Jag vet att ni alltid undrat.

torsdag 20 augusti 2009

what's the password to your portrait?

Idag var Carolina och jag de sista personerna i den civiliserade världen att se Harry Potter och Halvblodsprinsen. Klart bästa HP-filmen hittills. Jag är nykär i Ron och vill redan se den igen.

Så åkte vi till universitetet och köpte mina första tre böcker på kurslitteraturlistan. Det gick på 1527 riksdaler och volymerna väger tillsammans 4658 gram. Jag får skaffa rullväska.

rubrik ur BAD HARRY POTTER PICK-UP LINES

onsdag 19 augusti 2009

hiding on the backstreets

Idag har jag varit på universitetet och registrerat mig. Jag ska gå i skolan i ett sagoslott, vid en sjö, i en skog, bakom en massa kolonilotter, tio minuters "frisk promenad" från tunnelbanan.

Men i hallen ligger ett lejon med ett salladshuvud och kvinnan i expeditionen är kall och osympatisk som en död fisk. Och min kurslitteratur är dyr och finns inte att få tag på i rätt upplagor och alla viktiga hemsidor är opedagogiska och ofullständiga och nu smakar inte ens kaffet bra.

söndag 16 augusti 2009

hemkommen, halvt omkommen

Kroppen är hemkommen men maginnehållet är spritt över Visby ringmur, gränder och gräsmattor.

Veckan har varit bättre än man någonsin kunnat inbilla sig och jag har sällan haft så kul, fram till igårkväll då jag och två till åkte på matförgiftning / maginfluensa och kastade upp ett hundratal gånger i regnet. Hela båtresan hem imorse sov jag på golvet i restauranttorget och sen sov jag i bilen och sen såg jag på Lilla Sjöjungfrun och sen sov jag fram till nu. Har mått bättre, men är nöjd ändå. Dags att sova.

måndag 10 augusti 2009

wild young Billy was a crazy cat

Inhandlat cykelväskor och extra slang och liten boll. Anpassat sadelhöjden efter rumpan. Tvättat. Försökt packa. Glömt vad man brukar ha med sig. Laddat batterier. Duschat. Hispat omkring.

21.04 går tåget mot Nynäshamn. 23.30 går båten mot Gotland. Nån gång inatt kommer vi till Visby. Då ska vi sova i en park eller nåt. 8.00 öppnar Coop, då ska vi handla. Sen bär det av på oplanerade äventyr! Jag är jättetaggad och jätteoredo (två nya ord). Kommer glömma cykeln.

rubrik ur SPIRIT IN THE NIGHT av BRUCE SPRINGSTEEN

fredag 7 augusti 2009

Friday left me fumblin' with the blues

Kaffeabstinens kommer inte klockan nio på kvällen, det funkar inte så. Ändå har jag ont i huvudet. Och jag är på ett väldigt udda humör som jag inte riktigt trivs med. Tror jag måste cykla härifrån.

rubrik ur FUMBLIN' WITH THE BLUES av TOM WAITS

the pie in the sky

Äter paj och velar. Kantareller och kassler.
Inatt blev jag sådär våldsamt företagsam som man bara blir om nätterna – när man drar igång musik och dammsugare och sorterar bilder i album och städar skrivbordet och startar projekt. När jag vaknade hade jag sovit så tungt att jag inte visste vem jag var, men lusten att göra något annat än att sitta på rumpan och hosta mig genom dagen höll i sig.
Emellertid vet jag inte vad jag har lust med, vilket är gränslöst frustrerande. Jag vill typ åka till stan, men tilltänkta sällskap är sjukare än jag och det finns ingenting jag vill göra i stan som jag inte kan göra i Vällingby – som ligger mycket närmare och är mer praktiskt. Men jag vill inte till Vällingby. Jag vill inte direkt till stan heller. Och städa har jag redan gjort, och läst har jag gjort för mycket på sistone (4532 sidor Harry Potter på någon månad (ja jag kollade just upp hur långa alla böcker är och adderade) samt två Tove Janssonböcker på Gotland och en som jag läste imorse vid frukosten), motionera vill jag inte med mina ömma vrister och livshotande sjukdom och kvar finns då bara saker jag borde göra och följaktligen absolut inte vill.
Så jag äter paj och velar.



Det blev visst en bärblogg av alltihop, men är det sommar så är det.
Man kanske skulle baka en paj.

rubrik ur THE PREACHER AND THE SLAVE av JOE HILL

torsdag 6 augusti 2009

hey what else can we do now?

Vi har trädgården full av plommon och vinbär och diverse men ingen som kan äta upp allt. Jag och mamma är ensamma och har det rätt jättebra, bortsett från att jag är förkyld igen. Jag har läst ut Harry & Dödsrelikerna och tänkte nu bekanta mig bättre med Strindberg.
Annars lyssnar jag på Thunder road och hostar i takt.



you can hide 'neath your covers
and study your pain
make crosses from your lovers
throw roses in the rain
waste your summer praying in vain
for a saviour to rise from these streets
well now I'm no hero
that's understood
all the redemption I can offer girl
is beneath this dirty hood
with a chance to make it good somehow
hey what else can we do now?


ur THUNDER ROAD av BRUCE SPRINGSTEEN

tisdag 30 juni 2009

lost in the flood

Är förtvivlat jävla miserabel men låten är bra.

måndag 29 juni 2009

bursting at the seams

Hej. Ni kan gärna hålla tummarna nu så kanske jag, morfar och byrackan är på Gotland redan till helgen. Vore allmänt skönt med en stunds läketid.


















bild från 2007

söndag 28 juni 2009

så här långt än så länge

Det går sakta framåt, när det inte är för varmt för att måla vill säga, vilket det oftast är. Men idag påbörjade jag konturerna av den nedre krumeluren och det börjar se ut som det ska.

lördag 27 juni 2009

arsenik & gamla spetsar

Jag har en tendens att gilla samma saker som, om inte mormor och morfar, så i vart fall morbror, bildläraren och gubben bakom disken i musikaffären. Jag är liksom född ett fyrtiotal år för sent, och hyser förkärlek för allt som inte finns kvar, men som mina betydligt äldre vänner upplevt och drömt sig kvar hos. Hela mitt projektarbete var någon slags utlopp för min eskapism men dessvärre hade det ingen verkan – jag är obotlig.

Nu sträcker mitt begär efter gamla fula saker sig inte bara till morbrors LP-skivor, bildlärarens upplevelser, mormors tapeter och morfars koftor, utan ännu längre, vilket gör att jag lite för ofta överträder gränsen och blir en fullfjädrad kärring. Idag överträffade jag mig själv då jag köpte min första kaffeservis, i romantiskt rosenmönster, 33 delar för 175 spänn, second hand. Jag älskar den, den är bedårande, men vad i helvete är mitt problem? När jag köpte Colin, min porslinshund, hade jag någon slags nostalgisk, kitschig, ironisk baktanke och unnade mig honom som ett substitut för min obefintliga fyrbenta vän och just för att han var så underbart engelskt 1800-talsful. Men den här kaffeservisen med mjölkkanna och sockerskål är till fullo ett seriöst inköp.
Jag måste börja pensionsspara.

Till min barnslighets försvar kan jag säga att jag nu är halvvägs igenom Harry Potter & Fenixorden. Jag blir precis lika förbannad nu som när jag först läste boken, på häxan (dåligt ordval) Umbridge, som gestaltar hela det korrupta etablissemanget och förstör min dag.



rubrik ur ARSENIK OCH GAMLA SPETSAR

lördag 20 juni 2009

cut loose like a deuce, another runner in the night

Så har det omöjliga skett: Jag är tillbaka i bloggvärlden. Förra försöket höll i cirkus en vecka, men tack vare en gnutta inspiration och mycket uppmuntran har jag bestämt mig för att testa igen. Se det som en del av mitt nya liv.

Det här med ”nytt liv” låter kanske som nåt nytt? Mycket nytt, vågar jag påstå. Det började med en del grava omställningar av min annars så stabila vardag. ”Allting stort och starkt är byggt av smulor”, säger Allan Edwall, och det fick jag alltså erfara:
o Studenten innebor att jag inte längre var ett sönderstressat, fullplanerat, trippelbokat vrak utan ett vrak med ytterst oviss framtid. Mycket skönt kan tyckas, mycket skrämmande lika så.
o Sommaren förde också med sig inläggning av två nära och betydelsefulla släktingar på intensiven. Hjärtoperation respektive hjärninflammation. Bägge är nu på sakta bättringsväg.
o Så såg jag till att få hjärtat krossat, och även om det var till fullo väntat och närmast på tiden så var det en upplevelse jag inte önskar utsätta mig för fler gånger.

Efter den vecka då hela världen vändes uppochned kände jag mig en aning omtumlad. Inspirationen var obefintlig och humöret oberäkneligt, men omställningarna förde mirakulöst nog med sig att jag började leva lite mer som jag lär. Jag har alltså:
o Börjat jogga, något jag svurit att aldrig göra, men efter 13 år i skolbänken lider jag som arbetslös av så kallad "överskottsenergi".
o Övat på att motverka prestationshungern och säga nej. Man mäter tydligen inte livskvalitet i betygssiffror.
o Återupptagit kontakten med högstadievännerna.
o Sett till att träffa människor jag önskar lära känna bättre.
o Börjat gå på A-brunnar.
o Det här med att efter ett år berätta för den man är kär i att så är fallet måste ändå räknas som en rätt schyst prestation.

Jag har alltså börjat bygga upp smulorna till en ny värld och försöker att vara noga med hur jag limmar ihop dem. Men tro inte att den gamla Alicia gått förlorad i byggdammet, för lika mycket som jag varit social och hälsosam har jag suttit isolerad, käkat choklad och sett på Den Lilla Sjöjungfrun. Humöret växlar från det-här-var-en-underbar-dag till jag-ska-aldrig-mer-visa-mig-ute, men jag har hopp för att detta nya liv så småningom ska leda fram till något slags välmående. Den som läser bloggen får se.

Spännande fortsättning följer alltså. Än så länge känner jag att jag klarar bloggandet bra, inlägget blev rätt mastigt. Men kommentarer är evigt uppskattade för skriver ni inte tror jag inte att ni läser och då slutar jag igen. Se det som ett hot! Puss

rubrik ur BLINDED BY THE LIGHT av BRUCE SPRINGSTEEN
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...