fredag 2 oktober 2009

tystnadens park

Jag har alltid påstått att Muminböckerna är lika mycket för vuxna som för barn, och jag vet att alla som läst dem på senare år håller med mig. Tove Janssons humor är ofrånkomlig. Den är ironisk, den är rättfram, den är kargt finlandssvensk, den är rak, träffsäker och den är fylld av kärlek.
Som liten uppskattar man att figurerna är tecknade och gör hanterbara saker (åker på äventyr till oupptäckta öar, blir jagade av hattifnattar, hittar en magisk hatt och så vidare). Som vuxen (nåja) kan man på ett annat sätt ta till sig ironin. Den evigt naiva och romantiska familjen som ständigt gör om samma misstag, som både är stereotyper och fullständigt mänskliga.
Idag älskar jag det faktum att Muminpappan dricker ”saft” ur fyrkantiga flaskor, att han är så mån om att sköta sin papparoll att han tuttar fyr på den snustorra gräsmattan för att få något farligt att beskydda sin familj ifrån, att han rymmer hemifrån både en och två gånger för att bejaka sig själv och att han alltid lyckas förtränga hur bra han faktiskt trivs med att leva ett bekvämt ”verandaliv”.
Snorkfröken och Mymlan är mer romantiska än de klarar av. I de gamla 50-talsserierna förälskar de sig i allt ifrån ömtåliga poeter till starka och ruskiga karlakarlar och drömmer om att enleveras av pirater.
Lilla My är episk. Hennes dräpande kommentarer är det enda som drar ner familjen på jorden igen och hon konfronterar dem alltid med den bittra sanningen.

Samtidigt är Jansson så oerhört vis. Med citat som ”man blir aldrig riktigt fri om man beundrar någon för mycket” och en moralisk, men aldrig sentimental, bakgrund lär man sig alltid någonting genom att läsa historierna. Och sin iskalla ironi till trots, tar hon aldrig någonsin död på den naiva, romantiska illusionen.


När jag var liten tyckte jag aldrig särskilt mycket om Det osynliga barnet och andra berättelser (1962), vilken är en novellsamling om bifigurerna i Mumindalen. Men när jag läser den idag är en favorit. Berättelserna vänder sig kanske inte alls till barn, men bör inte missas av dem som nått mer mogen ålder. Den ena berättelsen är bättre än den andra och alla är de metaforer för vardagsångest:
Filifjonkan som är så rädd för naturkatastrofer att hon provocerar fram en; Hemulen som inte vågar säga ifrån och därför lever hela sitt liv i disharmoni; snåla Sniff som ger bort sin käraste ägodel; Homsan som fantiserar för stort och för farligt för att själv kunna hantera det men som också lär sig läxan av – just det – Lilla My.

Min absoluta favorit är nog ändå Hemulen som älskade tystnad.
Häromdagen publicerade jag några bilder från vår uteplats. Jag har älskat kulörta lyktor i träd sen första gången jag hörde berättelsen om hemulen. Den börjar helt enkelt med

”Det var en gång en hemul som arbetade på ett nöjesfält, men det behöver ju inte alltid betyda att man har så hemskt roligt. Han knipsade hål i folks biljetter för att de inte skulle kunna ha roligt mer än en gång och bara en sån sak kan göra en sorgsen till sinnes om man håller på med det hela livet.”

Nu går det så för Hemulen att nöjesfältet regnar bort, och på något vis lyckas han förklara för sin stora högljudda släkt att han vill gå i pension och leva lugnt. Han får ”farmors gamla park”, där han tumlar runt och är lycklig. Tills de små barnen som saknar sitt nöjesfält bestämmer sig för att ge honom alla delar de kunnat rädda, och han är för snäll för att säga nej.
Det går väl för Hemulen ändå, hur tänker jag inte berätta, men ett till utdrag får ni

”Och sen, en vacker mild kväll var allting färdigt. Det var oåterkalleligen färdigt och hemulen greps ett ögonblick av fulländningens vemod.
De hade tänt lyktorna och stod och betraktade sitt verk.
I de stora mörka träden glimmade spegelglas, silver och guld, allt stod färdigt och väntade – dammarna, båtarna, tunnlarna, rutschbanan, saftståndet, gungorna, pilkastningen, klätterträden, äppelträden…
Sätt igång, sa hemulen. Men kom ihåg att det här är inte ett nöjesfält, det är tystnadens park.”


I vår trädgård står inga karusellhästar, det finns inga gömda bon uppe i träden där man kan sova, det växer ingen rosenbuske mitt i huset och taket är inte borttaget så att vi kan se på stjärnhimlen. Vi har inga kulörta lampor i träden – men vi har kulörta löv, och ibland kan sånt gå på ett ut.

rubrik ur TYSTNADENS PARK av TOVE JANSSON

4 kommentarer:

  1. Jag blev lite glad av det här inlägget. Och bilden är himla fin också. Er trädgård är fantastiskt mysig. Och jag saknar dig.

    För övrigt "Fröken Teknik", tackar jag ödmjukast för de fina orden. Det gjorde många timmars möda värd.

    SvaraRadera
  2. Helt galet söt bild och nu MÅSTE jag läsa Mumin!

    SvaraRadera
  3. du är så duktig, du borde skriva en doktorsavhandling på det här. du måste bara bli doktor först.

    men VEM såg du? Gunnar? bosse? tord? andré?

    SvaraRadera
  4. ”man blir aldrig riktigt fri om man beundrar någon för mycket”

    Det är så sant som det är sagt. Och jag måste börja läsa mer av Tove Jansson.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...