tisdag 1 december 2009

en sån karl

Både Johanna och Riley har skrivit om sin morfar respektive farfar som de aldrig fick lära känna ordentligt. Bägge gick bort när tjejerna var i den där åldern när mor- och farföräldrar slutar vara snälla, givmilda superhjältar och sakta men säkert blir människor med fel och brister likväl som superkrafter. När de blir intressanta och viktiga.

Min morfar har jag haft på promenadavstånd sen året jag fyllde två. Han är en av de viktigaste människorna i mitt liv, och han är min kanske största förebild. Därför vill jag tillägna honom en tanke och en liten text.

På femtiotalet träffade han mormor. Han låg i lumpen och stod på en strand i Skåne och såg på den där långa mannekängen med de bruna ögonen och det lockiga håret.
”Ursäkta mig, men är inte du Kerstin från småskolan?” var det bästa han kom på, så nog finns det skäl för att min mamma fick heta Kerstin i mellannamn. Mormor var inte Kerstin, och någon Kerstin hade aldrig funnits, men morfar blev gift och fick två barn.

Morfar är lite som Allan Edwall, ni vet han som spelar i alla Astrid Lindgrenfilmer: Luffaren i Rasmus på Luffen, pappan i Emil i Lönneberga, Mattias i Bröderna Lejonhjärta, grannen Nilsson i Madicken, Skalle-Per i Ronja Rövardotter. Edwall är en av mina största idoler, näst efter morfar själv, och bägge är/var de uppfinningsrika, påhittiga krutgubbar fulla av kärlek och stolleprov:
Morfar med det stickiga igelkottsskägget, som kittlas och på ens begäran att sluta svarar ”jag har ju just börjat”. Morfar som berättar hiskeliga historier om vikingen Astolf som skulle ligga begraven under min barndomskoja på Gotland, morfar som målar akvareller och lustiga figurer till oss varje gång vi fyller år, morfar som har egen biodling och som sprang en mil om dagen tills han var sextionågonting och som fortfarande arbetar som arkitekt trots att han fyllde 76 i år. Morfar som avskyr Elvis efter det att mormor sa åt honom att Mr. Presley alltid skulle komma i första hand.

I somras opererade morfar hjärtat. En dag som jag spenderade hos mormor medan vi bägge klättrade på väggarna i väntan på att telefonen skulle ringa. Resten av sommaren hade han ett långt plåster längsmed bröstet och fick inte sola eller lyfta tungt och var beordrad att sova mycket och äta fett.
Det gjorde han, och efter några månader började han på gympa. På gympan träffade han en annan gubbe, som spelade i orkester, och plötsligt var även min morfar med. På söndag har de julkonsert, och han spelar cello. Jag brukar fråga hur det är att spela i band, då skrattar han och fnyser.

Jag hoppas och förstår det som att han idag mår bättre än någonsin. Och för mig kommer han nog alltid att vara lite mer superhjälte än människa, min morfar.


Ett självporträtt morfar gjorde 1950 och som jag fick på min sjuttonde födelsedag. Den här bilden är en sån sak jag skulle rädda ur ett brinnande hus.
Det översta fotot föreställer morfar och en inte-särskilt-gammal Alicia, på Gotland.

rubrik ur EN SÅN KARL av LILL LINDFORS

9 kommentarer:

  1. Du skriver så himla bra, så att man liksom förstår precis hur du känner (dessutom med ett stilistiskt väldigt snyggt språk, right-to-the-point utan överflöd och krusiduller - något jag alltid beundrar i en text). Din morfar verkar go och ball, hoppas att han är tillräckligt high-tech för att kunna läsa bloggar också. Annars måste du visa honom, okej?

    SvaraRadera
  2. håller med föregående talare. :)
    Låter som en riktig drömmorfar. Tyvärr fick jag aldrig lära känna varken morfar eller mormor, och farmor dog när jag var bebis och farfar har jag bara träffat 5 gr kanske. Väldigt synd, så ta väl hand om morfarn! =D

    SvaraRadera
  3. Håller med båda föregående talare.
    Jag skulle vilja träffa din morfar, han verkar vara lika underbar som du.

    SvaraRadera
  4. Underbar läsning. Känns som lite av en saga. Håller med de andra som kommenterat, han verkar vara en underbar energisk människa.

    Härligt också att läsa ett så fint inlägg om en man som faktiskt finns kvar här på jorden med oss. Har han fått läsa det själv? :)

    SvaraRadera
  5. Kan bara hålla med vad alla oavstående redan har sagt. Så himla härligt att läsa.

    SvaraRadera
  6. vilken otroligt vacker text, jag önskar jag kunde skriva så som du, så där bekant och perfekt så man bara kan skratta, fälla en tår och känna igen sig trots att man har en morfar som bor i thailand som man inte har någon kontakt med och säger till en på facebook att han kan be typ en fader i byn kan spå en i kinesisk magi om han får veta ens födelsedag :') "chinese magic is very strong!"

    SvaraRadera
  7. Du skriver riktigt bra, måste jag säga efter att ha läst några inlägg. Jag har själv knappt några släktingar kvar i livet, men ändå, du förmedlar känslan riktigt bra!

    Tack för fin kommentar också, jag gillar också det fotot.

    SvaraRadera
  8. Alicia, den dagen du ger ut en bok med dina egna texter om allt och ingenting kommer jag göra som de extrema Harry Potter/Sagan om ringen-fansen och TÄLTA UTANFÖR BUTIKEN I 24 TIMMAR bara för att komma in först och köpa den :)
    Jag tänkte på dig när jag lyssna på Elvis idag :)

    Jag är helt mörbultad efter den här dykresan. Allt möjligt har hänt och jag har varit med om så mycket att det kommer ta mig en vecka att smälta alla intryck.

    Puss å kram!

    SvaraRadera
  9. Buää. Grät en skvätt av både ena och andra anledningen, skrattade åt episoden med Elvis trots det. Och en sån karl, en sån stilig karl! Verkar vara ganska lik dig som person (eller, du lik honom kanske man ska säga). Ta hand om honom, som redan nämnts!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...