2009 vinner pris för sämsta år någonsin, med god marginal. Kunde jag så skulle jag radera det ur historien. Här kommer världens längsta och mest egocentriska text. Jag skriver inte för att få sympati eller för att ni ska intyga att allting kommer att ordna sig, jag skriver därför att jag känner att jag är skyldig en förklaring, och en sådan kan jag inte ge öga mot öga, för det är alldeles för jobbigt.
Jag har mått dåligt sen i julas, självklart med upp- och nedgångar, men hela tiden under gränsen för vad som är hälsosamt. Jag har drabbats av den fantastiska tendensen för en olycka att aldrig komma ensam, med alldeles för mycket stress, ångest, sjuka släktingar, brustet hjärta, nära vänner med liknande problem, allmänt ogillande av mig själv och mängder med småsaker som får bägaren att rinna över och spricka och rämna och smular sönder.
Jag vet att det inte är någonting jag är ensam om att uppleva, var fjärde person drabbas av depression någon gång i livet, men trots det och vetskapen att vad jag känner inte är någonting mer än ”milt” klassat, och enbart högfärdig självdiagnostik, så känner jag mig just sådan – ensam.
I våras gick det riktigt åt skogen för mig, the Eve of Destruction, söndagen den första mars 2009. Jag hade i tre års tid hört mina lärare intyga att i sista ring skulle vi knappt göra någonting, om vi ens behagade komma till skolan. För de som ansträngt sig och hållit sig i fas med planeringen skulle arbetsbördan sakta men säkert minska, medan de som skjutit upp saker skulle få ta tid att handskas med sina rester.
Jag hade legat i fas, jag hade presterat på topp (you know how I roll) och jag var i fruktansvärt stort behov av en paus. Men den kom inte.
Allt eftersom studenten närmade sig stressades jag upp mer, mådde allt sämre och kände hur det blev mer hopplöst - med arbete och känslor högt ovanför huvudet och långt bortom greppbarhet. Det slutade med att jag satt och stirrade framför mig i timmar, oförmögen att så mycket som lyfta på en penna eller öppna ett worddokument, medan orden ”jag vet inte vad jag ska göra” snurrade runt, runt, runt i huvudet. Så när jag en kväll i mars kom hem efter en extra stor besvikelse på den känslomässiga fronten bröt jag ihop fullständigt, för jag visste verkligen inte vad jag skulle göra.
Jag har tur som har en så fin mamma, trots att hon bara fick veta hälften hjälpte hon mig att strukturera upp arbetet och sa åt mig att stanna hemma några dagar utan att ha dåligt samvete. ”Några dagar” blev till några veckor, efter vilka jag ändå kände att det hela hade vänt och att jag var på väg uppåt igen. Och visst blev det bättre, visst gick jag ut med de betyg jag ville och visst skrattade jag och glömde det mesta när jag var med människor jag tyckte om och gjorde saker av egen fri vilja.
Men ni som var med mig dagarna före studenten kanske minns att jag var tidernas största party spoiler, som bara tjatade om att jag inte ville. Idag är jag ledsen för det, och jag önskar att jag bara kunde hållit käft så ni fick fira ifred, men tittar jag tillbaka på bilderna av mig på den Stora Dagen så minns jag. Det var förjävligt, jag vaknade på morgonen och ville inte gå dit. Det enda som fick mig att göra det var just ångesten och skuldkänslorna, för familjens skull och för släkten som hade köpt champagne och hyrt en liten röd femtiotalsbil.
Jag fann inte direkt frid efter studenten heller. Det var fantastiskt att vara ledig och kunna tänka på sig själv, men precis som innan var det inte mig själv jag hade i tankarna. Jag tänkte på Honom, och det gjorde mig så arg att jag tog tag i saken, berättade för honom hur jag kände och hur jag hade känt i över ett år, och fick hjärtat krossat.
Att det sammanföll med morfars riskfulla hjärtoperation och morbrors insjuknande i hjärninflammation, samt förvärrandet av relationen till en människa jag helst vill stryka ett streck över, men vars hjärtlöshet egentligen stammar från ökande problem i huvudet, var bara olyckans sätt att bevisa att den hade fler kompisar än vad jag hade.
Men lite motgångar ska man väl tåla, och kämpade tillbaka gjorde jag. Jag hade roligt, inte minst veckan jag spenderade ihop med Castor, cyklandes och tältandes på Gotland, och när jag kom in på psykologikursen var jag så nöjd med mig själv att jag ett tag trodde allt skulle bli rätt bra.
Men återigen, ni som var med, minns att jag tvekade och undrade om jag verkligen var redo att utsätta mig för stress igen.
Jag tackade ja, jag påbörjade kursen, jag hade roligt och det var fruktansvärt intressant trots att det var svårt. Jag träffade trevliga människor, jag skrev högt över förväntan på första tentan, jag pluggade som satan inför nästa och jag… blev inte godkänd.
Ungefär samtidigt träffade jag Honom igen, som jag försökt låta bli att tänka på under hela sommaren och hösten. Både för min egen och för hans skull. Men när han kramade mig för första gången på fem månader och var precis samma person som jag blivit kär i så insåg jag att jag inte kommit någon vart alls på den fronten, och heller inte visste hur jag skulle kunna det.
Nu när vi är tillbaka i nutid får det bli någon slags slut på historieberättandet. Poängen är den att omtentan innebar att arbetet och framför allt den självupplevda stressen dubblerades, någonting som var nästintill omöjligt eftersom jag redan visste att jag hade för lite tid på mig med allt som skulle göras innan jul. Det blev mörkt ute, det blev mörkt inne, ett illa sammanlappat hjärta sattes åter på bristningsgränsen och mitt i alltihop upptäckte jag ett välbekant mönster:
Jag pluggade tills jag inte orkade mer, jag kunde inte somna om nätterna trots att jag var dödstrött hela dagarna, när jag tog mig ledig tid tänkte jag bara på vad jag
borde gjort istället och när jag så försökte vara effektiv fann jag mig själv stirrandes i tomma luften, upprepandes orden ”jag vet inte vad jag ska göra”.
Idag tog det stopp igen. Eve of Destruction #2 eller, the Eftermiddag of Destruction. Pang, så hade jag min första panikångestattack sen före sommaren och insåg till fullo hur förbannat inbilsk jag är som fortfarande inte lyssnar på mig själv i tid.
Ytterligare en gång fick mamma ställa saker till rätta, för jag regredierade till en treårings problemlösningskapacitet. Dessutom är jag för stolt för att se klart, och självfallet är hela min uppfattning av det här att jag är förbannat dålig. Jag är dålig som inte pallar samma press som alla andra har på sig, jag är dålig som inte klarade tentan och jag är motbjudande ful, äcklig och inte värd att umgås med Honom eller någon annan ens på vänskaplig nivå.
Det är så jag ser det, det är så jag ser mig. Och det är det jag menar med att jag behöver mycket fokus för att kunna komma på rätt kant. Det är stora grejer jag måste förändra i hjärnan, och än har jag inte gjort några framsteg på nitton år.
Vad mamma lyckades övertyga mig om var att släppa tentan i utvecklingspsykologi tills vidare och istället satsa på omtentan, för att sedan skriva även förstnämnda i sådan version om några veckor. Enkelt kan man tycka, men det är det inte. Det är nödvändigt.
Så förhoppningsvis har jag bringat måttlig förståelse för varför jag har varit en högtidsbangande, nedstämd, gnällig, asocial, oärlig person som svarat ”bra” lite för många gånger när jag frågat mig själv hur jag mår, och varför jag gärna skulle se år 2009 som överkryssat i livets kalender.
Jag vet fortfarande inte "vad jag ska göra", förutom att just nu, ikväll, ska jag inte plugga eller ligga i fosterställning på golvet. Jag ska titta på Harry Potter och Halvblodsprinsen, och det känns faktiskt som det enda rätta.
rubrik av TOM WAITS
