Både
Johanna och
Riley har skrivit om sin
morfar respektive
farfar som de aldrig fick lära känna ordentligt. Bägge gick bort när tjejerna var i den där åldern när mor- och farföräldrar slutar vara snälla, givmilda superhjältar och sakta men säkert blir människor med fel och brister likväl som superkrafter. När de blir intressanta och viktiga.

Min morfar har jag haft på promenadavstånd sen året jag fyllde två. Han är en av de viktigaste människorna i mitt liv, och han är min kanske största förebild. Därför vill jag tillägna honom en tanke och en liten text.
På femtiotalet träffade han mormor. Han låg i lumpen och stod på en strand i Skåne och såg på den där långa mannekängen med de bruna ögonen och det lockiga håret.
”Ursäkta mig, men är inte du Kerstin från småskolan?” var det bästa han kom på, så nog finns det skäl för att min mamma fick heta Kerstin i mellannamn. Mormor var inte Kerstin, och någon Kerstin hade aldrig funnits, men morfar blev gift och fick två barn.
Morfar är lite som Allan Edwall, ni vet han som spelar i alla Astrid Lindgrenfilmer: Luffaren i Rasmus på Luffen, pappan i Emil i Lönneberga, Mattias i Bröderna Lejonhjärta, grannen Nilsson i Madicken, Skalle-Per i Ronja Rövardotter. Edwall är en av mina största idoler, näst efter morfar själv, och bägge är/var de uppfinningsrika, påhittiga krutgubbar fulla av kärlek och stolleprov:
Morfar med det stickiga igelkottsskägget, som kittlas och på ens begäran att sluta svarar ”jag har ju just börjat”. Morfar som berättar hiskeliga historier om vikingen Astolf som skulle ligga begraven under min barndomskoja på Gotland, morfar som målar akvareller och lustiga figurer till oss varje gång vi fyller år, morfar som har egen biodling och som sprang en mil om dagen tills han var sextionågonting och som fortfarande arbetar som arkitekt trots att han fyllde 76 i år. Morfar som avskyr Elvis efter det att mormor sa åt honom att Mr. Presley alltid skulle komma i första hand.
I somras opererade morfar hjärtat. En dag som jag spenderade hos mormor medan vi bägge klättrade på väggarna i väntan på att telefonen skulle ringa. Resten av sommaren hade han ett långt plåster längsmed bröstet och fick inte sola eller lyfta tungt och var beordrad att sova mycket och äta fett.
Det gjorde han, och efter några månader började han på gympa. På gympan träffade han en annan gubbe, som spelade i orkester, och plötsligt var även min morfar med. På söndag har de julkonsert, och han spelar cello. Jag brukar fråga hur det är att spela i band, då skrattar han och fnyser.
Jag hoppas och förstår det som att han idag mår bättre än någonsin. Och för mig kommer han nog alltid att vara lite mer superhjälte än människa, min morfar.
Ett självporträtt morfar gjorde 1950 och som jag fick på min sjuttonde födelsedag. Den här bilden är en sån sak jag skulle rädda ur ett brinnande hus. Det översta fotot föreställer morfar och en inte-särskilt-gammal Alicia, på Gotland.
rubrik ur EN SÅN KARL av LILL LINDFORS