onsdag 14 april 2010

do you wanna be my blood brother, Eddie?


Baker Street är verkligen min gata - vägg i vägg med Sherlockmuseet ligger London Beatles Store som i sin tur gränsar till Elvisly Yours. Seriöst underbart. På den förra har jag bränt mycket pengar under tidigare resor, men idag nöjde jag mig med att titta och njuta lite.


Eftersom grabbarna ”knappt börjat” på The British Museum när jag hade nördat klart knallade mamma och jag runt på Oxford Street istället, avnjöt resans första Starbuckskaffe och dog över världens sötaste hundvalp. Efter några timmar pallrade vi oss i alla fall till Great Russell Street och in bland katakomberna (bokstavligt talat). Jag var inte där särskilt länge och hann heller inte bli vidare imponerad - förhistoriska stenar och sönderrostade spjutspetsar är inte riktigt min grej - och så snart jag konstaterat att ett av världens största museum på riktigt inte hade en enda tavla att visa upp påbörjade vi istället jakten på kvällsmat.


På John Lewis serverades vi kyckling i svampsås och vår servitör var så suveränt professionell, så snabb och så trevlig att det vore skam att inte nämna honom alls - så jag gör det. Vi brådskade oss igenom måltiden och skildes sedan åter åt, pappa och lillebror-T för att gå på Stomp och jag, mamma och de bägge äldre bröderna för att se Blood Brothers på Phoenix. Det var andra gången för mig och tredje för min mor som vi såg musikalen, och jag kan inte nog understryka hur j-ä-v-l-a bra den är. Seriöst, är ni i London så ser ni den, det finns ingen ursäkt.


Blood Brothers har satts upp i över 20 år, och går varenda kväll på Phoenix Theater. Den har vunnit alla tänkbara pris och förtjänat dem. Förra gången gick jag därifrån så rödgråten att jag inte kunde andas och den här kvällen stämde en av bröderna in och den andra var knappast långt ifrån.
Musikalen inleds med att en ensamstående sjubarnsmamma får veta att hon väntar tvillingar. Hon övertygas att lämna bort den ena, och den förmögna adoptivmamman kastar en förbannelse över henne med orden ”You do know what they say about twins, secretly parted, don’t you? They say that if either twin learns that he was one of a pair, they shall both immediately die (…) you won’t tell anyone about this Mrs Johnstone, because if you do - you will kill them”.

Självklart träffas de bägge pojkarna, Eddie och Mickey, utan vetskap om sitt blodsband, och blir bästa vänner - blood brothers. De utvecklar en vänskap som bygger delvis på fullständig gemenskap, delvis på bitter avund, och växer upp ihop men ändå så långt ifrån varandra.
Som åskådare vrider man sig av skratt över de klockrena skildringarna av småpojkars, unga tonårspojkars och äldre tonårspojkars beteende, resonemang och tolkningar av världen (”I’m not seven, I’m nearly eight!”), inklusive föräldrars totala pinsamhet, flickors skräckinjagande lockelse och gömmandet av den verkliga personen bakom masker och fasader.

Jag brukar säga att den är bättre än alla filmer jag sett, alla böcker jag läst och alla teatrar jag gått på. Se den!

2 kommentarer:

  1. London och Blood Brothers it is! Inte idag dock, alla flygningar från Skandinavien till UK är inställda på grund av volkanaska från Island. Haha.

    SvaraRadera
  2. tack Alicia, snäll du är! Jag hoppas att det gick bra idag på provet, det kändes okej.
    Synd att sherlock är fiktiv, men häftigt ändå att du fick vara där magin skapades!

    Å teatern låter ju riktigt spännande och bra! Med en sådan bra recension vore jag en dåre om jag inte såg den nästa gång jag är i London! :D

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...