lördag 26 juni 2010

midsommarritten

Klockan var inte mer än 04.15 när jag i torsdags morse klev upp och satte på kaffevatten. En timma senare var jag på plats i stallet och medan jag ryktade en halvsovande Abbe började morgonpigga ryttare troppa in, doftandes av förväntan och myggmedel. Vid sexslaget samlades vi på stallplanen och satt upp, och sen gav sig ponnyerna iväg med storhästarna efter, på ett 34 ekipage långt led som glänste gyllene i ljuset från morgonsolen.

Abbelito var pigg och glad. Första traven valde han att ta i tretakt och när jag försökte hålla in honom galopperade han på stället hellre än att bryta av. Men det var bara roligt - han var inte slitig eller bockig utan själalycklig över att komma ut och knegade på med öronen spetsade och i snyggare form än han gått med mig under någon av dressyrlektionerna. En del ponnyer och I-Ms häst var på busigare humör men förutom två avramlingar klarade vi oss ganska problemlöst runt sjön, genom skogarna, över ängarna och förbi flockar av lösgående kor.


Det går liksom inte att beskriva hur fina de dryga två timmarna var eller hur härligt det är för en ridskoletjej att komma ut på en riktig långritt i skog och mark på en häst hon känner sig trygg med. Skulle jag använda ett ord vore det ’sagolikt’ och det säger ändå inte hälften av hur det kändes att trava längsmed skogsbrynet, klättra uppför branta backar i skogen och galoppera på smala vägar som en alldeles självständig del av en tvåenighet i ett band av 68 sammanlänkade och lyckliga själar innan klockan ens slagit bruklig uppstigningstid.


Strax efter åtta var vi tillbaka i stallet, sadlade av, åt frukost och gav I-M sitt diplom (ja hon blev himla glad) och under tiden skodde hovslagaren av hästarna så att de skulle få gå barfota på betet. I grupper om fem till tio gav vi oss så av igen, barbacka, och släppte hästarna i sommarhagen där de helt försvann i det höga gräset. Tillbaka åkte vi i I-Ms hästtransport och efter att ha sköljt bett och hängt undan träns lämnade jag, Hanna, Klara och deras kompis stallet med siktet på Hummelmora hage.

Så togs årets första dopp och när vi låg på klipporna och torkade kändes det oerhört surrealistiskt att klockan inte var mer än tio trots att vi redan hunnit uppleva glädjeämnen för en hel livstid. Vattnet var en nästan lika underbar plats som hästryggen och andra doppet låg Hanna och jag och flöt omkring i en halv evinnerlighet innan vi pallrade oss upp igen. Förutom en otäckt sällskapssjuk gubbe och en kärring som oupphörligt skällde på sin hund var timmarna vi spenderade vid och i sjön ljuvliga, och klockan hade hunnit bli halv två innan vi tog bilen hem till Klara för att äta lunch.

Så blev hon fyra igen, fast ett halvt dygn senare, och vi svängde in framför I-Ms hus för att dricka öl på hennes altan och planera nya ridskolan. ’Öl’ innebar även ett antal glas rödvin och småningom världens godaste hemgjorda citronsnaps, och ’planeringen’ övergick i hjärtligt asgarv och, för Ing-Maries del, historieberättande som fick oss att storkna.
Förutom världens bästa ridlärare är hon dessutom världens skönaste människa med en livserfarenhet som inte är av denna världen. Hon berättade om när hon föll av en häst och bröt ryggen men fortsatte bitcha med ambulanspersonalen tills de satte narkosmask över näsan på henne, om när hon bröt armen mitt itu och vägrade operera för att hon skulle på kryssning veckan därpå, om whiplashskador och ett dåligt hjärta, myggallergi, äldre bröder som band henne i vilda-västern-stil och la henne på tågspåret, bilar hon tänt eld på och hundratals hästanekdoter. Min personliga favorit var den när hon smugit över till grannen om nätterna och olovandes ridit hans inhysta finhästar från stan. ”Man red den man lyckades fånga in och jag fick snabbt en favorit som var jävla bångstyrig i början men som det blev riktigt fin pli på efter ett tag.” Tre år senare jobbade hon med hästar och insåg att chefens egen var kusligt bekant. När de pratade om den berättade han hur fantastiskt det varit för tre år sen när den kom tillbaka från sommarbetet och var inriden. Jag skrattade så jag storknade.

Andra favoriter var formuleringen "hon ser ut som en havande tax och lämnar snigelspår av slem efter sig", uttrycket "malariaspel" och Hannas och I-Ms konversation om säkerhet:

- Men I-M, du måste ju ha kortisonspruta med dig när du rider ut!
- Nej, jag är ganska snabb. Men en gång var det farligt...


Det blev förfärligt sent med tanke på att man varit uppe sen klockan fyra men det gick liksom inte att slita sig förrän man var redligt berusad och insåg att morgondagen var ens Första Arbetsdag. Jag fick skjuts hem och däckade rätt omgående, men den där citronsnapsen hade varit för god för sitt eget bästa och gav natten en lätt bismak av snurrig kräkfärdighet. Behöver jag säga att det inte spelade den blankaste roll? På det hela taget var dygnet ändå sagolikt och det finaste jag upplevt - kanske någonsin.

4 kommentarer:

  1. Underbart!! Precis som du<3

    SvaraRadera
  2. Tack kompis för en underhållande recap av en fantastisk dag! Vilken tur att du kommer ihåg alla klockrena kommentarer. Mitt minne är av någon mycket märklig anledning (stavas citronsnaps) inte helt intakt. Nu kan jag återuppleva allt det underbara om och om och om igen på aliciasivert.blogspot.com

    Sicken tur jag har!

    SvaraRadera
  3. åh, det låter alldeles alldeles underbart! och jag blir lycklig bara av att läsa vad ni var med om!

    SvaraRadera
  4. Åh, Alicia! Jag bläddrade i din blogg och hittade detta... Helt underbart! <3

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...