onsdag 18 augusti 2010

ett besök på Fotografiska Museet

Idag kom vi äntligen iväg till Fotografiska Museet med avsikt att beundra, i första hand, Annie Leibovitz bilder. Det vore tråkigt att säga att jag är besviken, för det är jag inte direkt, men jag tycker inte att urvalet av foton var fullt så bra som det kunnat vara.

Leibovitz är en av mina absoluta favoritfotografer. Hon har varit med länge, gjort allt och gjort det bra. Dessutom har hon hängt med i tiden och utvecklats utan att förlora sin personliga prägel, vilket är beundransvärt bara det.
De flesta som hör hennes namn idag tänker på supermoderna, knivskarpa porträtt av filmstjärnor, reportage, moderna tolkningar av kända sagor och väldigt manipulerade fantasiföreställningar (det gör lite ont i mig att länka sjöjungfrur under ordet 'fantasiföreställningar'). Personligen föredrar jag hennes tidiga bilder, från åren som ”rockfotograf”, på turné med the Rolling Stones, i Patti Smiths sovrum och liknande – dokumentärt med vidvinkel, analog kamera, svartvit film och bara mörkerrumsretusch till hands. Simpelt och storartat!
(Parentes: Leibovitz har fotograferat ALLA. Varenda vettig kändis har hon dokumenterat på ett förtvivlat snyggt, helt unikt och ändå alltid så Leibovitziskt sätt. Hon tog också de sista officiella fotografierna av John Lennon, bara några timmar innan han sköts ihjäl utanför sin lägenhet i New York 1980.)

Men Fotografiska bjöd på mellanmjölk. Många bilder gick inte in under någotdera av facken och de som gjorde det hade tilldelats för lite plats. Starka, nakna dokumentationer av Leibovitz cancersjuka livskamrat, döende far, dansande mor och växande döttrar presenterades i vykortsformat medan (för mig) totalt ointressanta landskapsbilder tog upp hela väggar. Kändisporträtten hamnade någonstans mittemellan och otaliga favoriter var utelämnade. Tråkigt prioriterat!

Något som däremot var till enbar belåtenhet var Anders Petersens bilder ur serien From Back Home, fotograferad i Värmland på precis det sätt jag gillar – dokumentärt, svartvitt, kontrastrikt, närgånget och med både intressanta människor, obekväma situationer, ärliga känslor, perfekt tajming och vackra kompositioner. Imponerande och inspirerande!
(Parentes: Petersens bilder är så bra och dessutom snyggast ihop att jag inte kan välja ut några favoriter (förutom den här förstås), rekommenderar istället ett långvarigt besök på hemsidan.)


Utställningen är alltså helt klart värd sin titt, men vill man se Leibovitz i sitt esse kommer hon nästan bättre till sin rätt genom en enkel googling eller via länkarna i det här inlägget.


Carolina utanför Fotografiska, med utsikt över Djurgården (med min arbetsplats och allt!).

2 kommentarer:

  1. Sjukt coola bilder. Gissa vilken jag har som favorit? ;) Men jag älskade Patti Smiths sovrum och John Lennon också. Fint skrivet.

    SvaraRadera
  2. hejhej!
    jag gillar minsann din bild på carolina.
    den var mkt finare här på bloggen på en dator än när jag läste inlägget i mobilen.
    den är så fruktansvärt skarp, nomnom.
    och så är hon ju i mitten av bilden med huvudet som man enl. gunnar inte skall ha, men hennes kropp fortsätter ju i samma skarpa följsamhet åt högersidan och vägar därför upp bilden på en bra sätt.
    och den suddiga bakgrunden som ändå tenderar att leva upp tackvare de olika färgerna i naturen gör det hela väldigt bra.

    om min kommentar är aningen flummig så är det för att jag är eftermiddagtokig på jobbet och sittdansar i stolen till musiken i mitt huvud.
    men bilden är fin!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...