tisdag 12 oktober 2010

ålderdom vs ungdom 2-0

Jag har haft galna pensionärscravings på senaste tiden. Det började med att jag såg nån bild på någonting stickat, fortsatte med att Camilla visade en av sina fina halsdukar och nådde sin kulmen när jag trillade över de här bilderna. Inatt vaknade jag med skakningar och svettningar och insåg att det var dags att duka under för abstinensen.

Så, när jag stjälpt i mig morgonkaffet och snört de foträta kängorna for jag till Sundbyberg och köpte garn. Jag har - faktiskt - inte så enormt stor erfarenhet av garnbutiker, men jag måste ändå rekommendera Mejans Handarbeten på Sturegatan 23 i Sundbyberg bara därför att expediten är den raraste som finns (oförsvarlig användning av ordet ’rar’, check!). Jag behandlas som en fullfjädrad pensionär så fort jag stiger innanför dörren och det är inget snack om att ”såna som du begriper sig inte på den räta maskans ädla konst” eller ”vet du ens hur man virkar en halvstolpe, flicksnärta?”. Istället möts man av en leende, tjänstvillig, garnkunnig kvinna som hjälper en att välja och vraka bland färger, material och tjocklekar och erbjuder sig att beställa in det man tycker butiken saknar. Det är sånt som gör att man överlever bakslag som försenad kollektivtrafik och beskt te!
Från Mejans återvände jag hem med famnen full av garner. Dels ett par extra nystan till min Dumbledorefilt (som går segt och ligger lite på is för ögonblicket) men också en uppsättning röda och gräddvita stickgarn.

Ända sen jag började lyssna på the Beatles i tidernas begynnelse har jag velat ha en lång, rödvitrandig halsduk à la den här bilden från Help (1965). Nu var det äntligen och mycket snart dags att sätta planerna i verket, men inte riktigt än.
Har man gjort A kan man lika väl göra B, och eftersom vi på kvällen skulle ha planeringsmöte med scoutledarna tog jag mig för att baka äpplepaj. Jag är inte ens särskilt förtjust i äpplepaj men eftersom all världens manfolk fått för sig att det är det mest fulländade bakverk som finns och alla Nomadledare utom jag är herrar fick det bli äpplepaj ändå. Dessutom har vi hela gården full av äpplen som måste ätas och som riktig pensis ska man väl vara lite säsongsbetonad i sin bakning. Så, jag snodde ihop en paj på fem äpplen och dubbel sats smuldeg, och medan den gräddades drack jag trekaffe och la upp maskor.

Såhär vid tjugotretiden har jag, mellan barnbarns-(förlåt, jag menar grannbarns-)passning och ledarmöte hunnit sticka 20 x 25 cm mosstickning och kan inte riktigt sluta. Får se om det blir någon sömn alls inatt eller om jag blir sittande i skapartrans tills åderförkalkningen sätter igång. När jag väl somnar kommer jag i varje fall att sova som en stock och drömma om välskapta fingerborgar, kammade mattfransar och gardiner med tofs och volang. Oh ljuvighet!

3 kommentarer:

  1. Stickning och virkning är ju så hemskt beroendeframkallande, om man väl har börjat så kan man verkligen inte sluta. De borde varna en i garnbutikerna eller kanske börja med sånadäringa varningstexter på garnen så som på cigarettpaketen.

    SvaraRadera
  2. Hahahahaha! Det är inte lätt när pensionärssinnet tar över.

    Dessvärre måste jag informera om att åderförkalkningen redan har satt igång (den börjar sådär i tonåren ungefär), så du kan allt sova lugnt!

    SvaraRadera
  3. hah helt underbart! =) Ska bli spännande att se när halsduken är klar. Och äppelpaj är ju faktiskt bland de godaste som finns! :D

    Med tanke på att du är så "pensionärsaktig" nu som ung, undra hur du blir när du väl blir pensionär? Du kanske får ungdomsrevolten då och börjar klä dig i punkarkläder och pircar näsan och bröstvårtan - allt i ett. Tatuerar dig gör du nog också. Så vänta du, till du fyller 65 ;)

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...