måndag 17 januari 2011

the science of deduction

Det kan vara dumt att kombinera två nörderier, de tar liksom ut varandra.

De senaste dagarna har jag vid varje givet tillfälle bäddat ner mig med Sherlock Holmes och Doktor Watsons äventyr i diverse åttiotalsdramatiseringar. Nu på morgonen såg jag klart the Six Napoleons och därmed den sista av de noveller jag läst. Resultatet: Jag måste läsa fler för att få titta mer. Ingen större uppoffring.

Problemet är emellertid att jag, som verkar fått mig en egen släng av Sherlocks knivskarpa uppmärksamhet och analytiska förmåga, börjat lägga märke till brister i filmatiseringarna. Att peruker, lösskägg och sminkningar ibland sitter lite löst i sömmarna kan jag ha överseende med eftersom jag inte är någon filmtekniknörd, däremot är jag skoningslös när det kommer till användandet av hästar.
Det kryllar av hästar på Londons 1800-talsgator och de flesta verkar bara fått betalt för att göra några sekunders gästspel, dragandes förbi med en kärra i bakgrunden eller lugnt tuggandes på en höbal utanför ett anrikt Dartmoorskt residens. Detta är mycket bra - verklighetstroget - som om det vore På Riktigt.

Det verkar emellertid inte bättre än att filmteamet köpt, alternativt heltidsanställt, en enda häst som får agera i var och varannan längre scen. Det är en stilig mörkfux med snedvriden bläs (om nom nom nom) som jag som fuxfantast inte kan undgå att känna igen. Om och om och om igen.
Visst vore det möjligt för en droskhäst att dyka upp i flera avsnitt och kanske rent utav vara detektivens standarddroskhäst med tillhörande standardkusk. Ingenting otänkbart där. Men när samma förbaskade mörkfux med snedvriden bläs lotsar duon från Neville St. Clairs förnämliga gods i Kent, drar en flakvagn åt någon enkel handelsman i Londons arbetarkvarter och sen åter dyker upp på Baker Street som droskhäst osar det viss utbrändhet om det stackars djuret, och dessutom okunskap om rådande klasskillnader och vilka arbeten som var brukliga för en så stilig häst på den tiden. Det håller inte. Jag blir inte lurad. Och jag tycker om att bli lurad och tänka att alltihop är På Riktigt.

Resultatet av min avhandling och mitt noggranna detektivarbete är alltså den bevisade regeln att: Kombinationen av två hobbies minskar ibland njutningen av den ena eller bägge.

Någonting som däremot fungerar nästan snuskigt bra ihop är stickning + Sherlock Holmes. 183 cm nu och nästan färdig.

rubrik ur A STUDY IN SCARLET av SIR ARTHUR CONAN DOYLE

1 kommentar:

  1. Haha, jag måste säga att jag lägger märke till samma sak ibland. Om det är något jag kan fästa blicken extra på i filmer så är det hästarna, och det resulterar ju i att jag märker när de fuskar förstås. Som i Mannen som talar hästar. Den "elaka" Pilgrim har en helt annorlunda stjärn än vad den "snällare" versionen av Pilgrim har... suck.
    Dock var ju din Sherlock Holmes-häst värre. Varför hade de inte fler statisthästar när de spelade in?

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...