torsdag 21 april 2011

en bit paj & du är väl inte liten i maten va?

En gång, i slutet av juraperioden, läste jag en psykologikurs vid Stockholms universitet. Kursen gav mig framför allt magknip och sög årsransoneringens sista livslust ur mig, men om inte annat har jag den att tacka för att jag träffade Lena.

Lena och jag ligger på samma nivå, skulle man kunna säga. Vi hittade varandra mitt emellan the encoding specificity principle och den fonologiska loopen och ingen av oss visste riktigt vad vi hade för oss. Lena pratade tyska och tyckte om att sy, shoppa second hand och fotografera. Av en mirakulös slump hamnade vi i samma arbetsgrupp under en studie av stresspåverkan och på den vägen var det. Efter kursen flyttade Lena till Uppsala för att studera mer fysisk läkekonst och jag tumlade runt i vårsolen ett tag innan jag hamnade på Skansen och förträngde allt om pro- och retroactive interferences. När flickan med de allra vackraste ljusblå ögonen någon gång är i huvudstaden försöker vi alltid att träffas.


Ikväll tog jag spårvagnen till Norrmalmstorg efter världens längsta stängning och uppskattningsvis trettio tusen sålda köttbullar. Lena kom i en likadan klänning som jag stått och dragit i tidigare samma morgon innan jag bestämde mig för att inte orka ha strumpbyxor, och mentaliteten var gemensam: Jag-har-inte-käkat-än-men-kan-nöja-mig-med-en-foccacia-om-jag-får-en-kaka-också-eller -ska-vi-ta-två?
Kófi på Birger Jarlsgatan hade kvällsöppet och tog brutalt i betalt för ett glas juice men serverade god paj och kanske den bästa varma choklad jag druckit. Vi började på uteserveringen med att konstatera att eftersom jag jobbade kvar och hon studerade samma ämne kunde vi inte ha mycket att prata om, men det gick ganska snabbt att hitta på samtalsämnen och skratta mer och hjärtligare än man hinner under en medelrolig all-inclusive lovvecka med VIP-kort på Disneyland och boende i Törnrosas slott. Det är liksom bara sjukt hur bra vi connectar.

Förmodligen var vi världens jobbigaste gäster som irrade omkring som yra fjäderfän, började i fel ände, välte juiceglas och kastade smörpaket omkring oss. Men man får göra så när man är ledig (jag tog i alla fall in disken trots att det inte fanns någon brickvagn att ställa den på och hade säkert börjat källsortera i farten om jag inte fått upp ögonen för bullbuffén istället). Efter att ha avancerat till ett hörn på övervåningen diskuterade vi destruktiva romanser, vikten av autenticitet (för att jag inte kom på någon annan synonym till genuin-het) och bläddrade i On the Road tills personalen började dammsuga och och världens jobbigaste gäster kördes ut på gatan.


Det händer sällan (oftast är jag väldigt fyndig), men varje gång jag träffar fagra Lena verkar det som att jag måste skriva ett långt och helt poänglöst blogginlägg om saken. För det är liksom så himla bra att det inte kan gå obemärkt förbi.

Nästa gång ska vi ta med kamerorna också.

3 kommentarer:

  1. Ja kanske en aning poänglöst men ack så fint ändå. Kunde se allt framför mig. Fint.

    SvaraRadera
  2. Men, du är ju bara för fin! Jag har lätt till tårar i ögonen, skaru veta..jag tycker om dig jättemycket. Och nästa gång SKA vi ha med oss kamerorna också. Kram på dig!

    SvaraRadera
  3. Alicia. Jag vet inte om jag ska börja med att åtminstone försöka förklara hur mycket jag beundrar och framför allt tycker så väldigt mycket om din förmåga att skriva och uttrycka dig. Det är så underbart härligt formulerat, konstruerat och känslofångande. Du är en lysande skribent som lyckas med konststycket att få in varenda liten känsla och detalj genom att använda fyndiga ord och finurliga ordkonstruktioner. Eller om jag skulle börjat med att tacka det hjärtligaste och varmaste jag kan för dina fina kommentarer. Jag blir så himla glad och det värmer något enormt. Jag hoppas att allt är bra med dig och att vi kan få till den där cheesecake-eller-vilken-kaka-eller-härligt-bakverk-som-man-för-tillfället-är-sugen-på-dejten väldigt snart. Massa kramar!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...