tisdag 3 april 2012

red to blue

Jag blir oerhört trånsjuk av att lyssna på Mick Flannery. Sorg och frustration, kärlek och längtan arbetar sig in i min förtorkade själ via rivande vrål och smörjande böner. Jag blir kär med Mick Flannery, jag blir kär i Mick Flannery. Igår uttalade jag mig så passionerat om min önskan att ha hans skivor i samlingen att jag fick det att låta som att jag ville ha honom, sittandes med bringan blottad i hela sin irländska härlighet, utbredd ovanpå mina skivor. Och för all del - tar han med sig röstresursena och senaste plattan så.

(Dessutom är han stenhuggare, har scenskräck och tar avstånd från datorer - bara en sån sak.)


TOMORROW'S PAPER av MICK FLANNERY

Jag hittade den unge irländaren i ett kommentarsfält på YouTube för ganska precis två år sen. "If you're into Tom Waits you're gonna like this guy", och på den vägen var det. Av mina första 20 stjärnmarkerade låtar på Spotify står Flannery för hälften. Han hade vid det laget släppt två skivor, Evening Train (2007) och White Lies (2008), och bägge kröp mig rätt under skinnet första gången jag hörde dem.
Med influenser av Leonard Cohen och Kurt Cobain, Mumford & Sonska melodier (notera att Mumford gjorde debut två år efter Flannery) och ett karaktäristiskt brummande och ylande kombinerar han det bästa ur mina världar. Han skorrar om förgängligt kvinnfolk, brödraskap och Längtan Bort, dånar och smeker och gråter och trånar. Det är intensivt, sorgset och ömsint.


CALIFORNIA av MICK FLANNERY

Efter flodvågor av längtan finns äntligen hans nya på Spotify - och den är väntan väl värd. Red to Blue känns lika genomarbetad och personlig som de tidigare skivorna. Det är bekant utan att vara förutsägbart, nytt men tryggt. Kärlek vid första öronkastet som också består, såhär två år senare.

I dagsläget är vi inte mycket fler än 10 000 frälsta facebookfans som drömmer om rökiga pubar och vindpiskade hedar (och irländska mansbringor(?)), men med den här sammanställningen vill jag erkänna honom mina varmaste rekommendationer. Personligen kommer jag lägga mina sista rödmarkerade Spotifyminuter på Get That Gold, titelspåret och Gone Forever.

3 kommentarer:

  1. Jag läste "Igår uttalade jag mig så passionerat om min önskan att ha hans skivor i samlingen att jag fick det att låta som att jag ville ha honom, sittandes med bringan blottad i hela sin irländska härlighet, utbredd ovanpå mina skinkor."

    Och tänkte "Men det här är inte likt Alicia!" och så läste jag igen och bara: "Ja, men här står skinkor ju!"
    Det tog typ fyra läsningar innan jag insåg att det står skivor.

    wtf?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahahahaha! Både felsägning och felläsning. Blir bara värre och värre.

      Radera
  2. sv. Åh! Att jag inte tänkte på det! Ska genast leta fram trollformelböcker och testa alla jag hittar. Om jag bara kunde komma ihåg vart jag förlagt min trollstav...

    Förresten vill jag ju såklart säga: TACK!
    Och så puss och kram på dig också, min sköna.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...