beauty lays behind the hills

Jag älskade Iron. Spelade videon om och om igen. Älskade svärtan, detaljerna, det i slow motion, det explosionsartade, poesin. Förstod inte riktigt vad som illustrerades med ugglor och dödsryttare och hundsaliv och indianer och släggor och trumslagare och korslagda nycklar, men fascinerades av allt. Jämförde med filmen Melancholia.
Jag kom att älska Brookyln, Baltimore's Fireflies och Wasteland också, spelade EPn ofta.

Häpnade över Woodkids, eller Yoann Lemoines, styrka som musiker och grafiker.



Och så kom Run Boy Run.

Det låten tappat i jämförelse med Iron (som inte går att överträffa) vinner den i videon. Det finns så mycket att relatera till, så mycket att bli berörd och tårögd och hoppfull av.
Så mycket kärlek och respekt för barns fantasier och drömmar.

Må monstren vara med alla vilsna skolbarn och de vuxna som ser magin i dem.

rubrik ur RUN BOY RUN av WOODKID