tisdag 24 juli 2012

chickaboom på dig själv, gubbfan

Ponera att det på en av ens favoritskivor, precis i slutet av näst sista spåret, kommer ett uppehåll på 53 sekunders tystnad innan sista låten drar igång. Effektfullt, avslutande, sammanfattande. Konstpaus med tid för reflektion och möjlighet att alldeles på egen hand klappa tillbaka artisten för ett extranummer på the stage of one's own mind. Ponera det.

Så kan vi även sätta oss in i hur det känns att vara alldeles ensam, och veta att man är alldeles ensam, och sitta och lyssna igenom nämnda favoritskiva när klockan närmar sig midnatt och det är kolsvart i huset.
Om vi då tänker oss att det är tyst ett ögonblick men att man inte reflekterar så mycket över det, förrän det knarrar till i trappen och man blir lite nervös och reser sig upp för att titta efter om någon brutit sig in och tänker käka upp en eller så (jag har ändå nyligen läst ut Red Dragon av Thomas Harris och är lite mörkrädd, ja). Tänk er då att ni är den person som alldeles ensam kikar ut i ett kolsvart trapphus och försöker titta nerför trappan och in i badrummet samt de två intilliggande sovrummen på samma gång utan att missa en eventuell galen mördare.

Och då, då tar de 53 sekunderna av tystnad slut och precis bakom en, i det upplysta rummet vartåt man för ögonblicket inte riktar sin uppmärksamhet, har den där artisten som man älskar, helt utan applåder, hurrarop eller tillstånd, bestämt sig för att köra ett extranummer på the stage of his own mind och drar igång Chick A Boom på en ljudnivå motsvarande högt och som sagt, bakom ryggen på en när man står och tittar efter en potentiell harmynt psykopat spelad av frickin' VOLDEMORT.

Då finns det en risk att man blir helt sinnessjukt jävla dödsrädd för sitt liv och inte i första hand tänker förlåta den där artisten som man älskar.



Nej, jag vet inte om det var någon i trappen och jag tänker inte titta efter igen heller.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...