torsdag 13 december 2012

jag blev aldrig av med smaken av dig i min mun

När jag var femton år hade jag illrött, ilsket tuperat hår, söndertrasade neongröna Converse och en begagnad vapenrock med bröstet fullt av hemmagjorda Sex Pistols-, the Clash- och framför allt Thåström-pins. Allting med Joakim Thåström gick ner, jag började med Ebba Grön och arbetade mig igenom Imperiet till solokarriären och tillbaka till Imperiet.

När jag var arg lyssnade jag på Ung & sänkt, när jag var glad och upprorisk lyssnade jag på Alltid rött, alltid rätt, när jag led och längtade lyssnade jag på Monolog eller Blå himlen blues och när lärarna stack ut huvudena i korridoren i skolan och hyschade vred jag upp volymen på bergsprängaren till max och blastade Ung & kåt och Beväpna er i protest mot allt vad mitt avfärdande och glupande hungriga tonårshjärta fick utstå i en Stockholmsförort under de första åren av 2000-talet.


Rolling Stones-tröja, nitbälte och randiga byxor. Himla cool femtonåring.

Kanske är det för att jag själv upplevde så många renodlade, basala känslor under tonårsrevolten som jag kommit att förknippa äkthet med Thåström, kanske är han bara en riktigt genuin gubbe, för var gång jag drabbas av någon såndär ren och djurisk känsla - som ilska, frustration och längtan - söker jag mig tillbaka till min ungdomskärlek.

I år kom Beväpna dig med vingar. Och för första gången är jag tveksam om Imperiet verkligen var Thåströms karriärstopp, eller om den gamle geten just levererade en värdig uppföljare på 80-talsmagin.

Det som skiljer Beväpna dig med vingar från de två senaste skivorna Skebokvarnsvägen 209 och Kärlek är för dom är att Thåström helt utan nostalgi och sentimentalitet (vilka föregångarna svämmar över utav) djupdykt tillbaka till rytmer och tonårstrots som jag i ärlighetens namn trodde gått honom förlorad med åren. Det är samma anda som kan utläsas av titlarna till Alla har fel (igen) och Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal, fast mer gammal och kåt och för en gångs skull ganska trygg i otryggheten. Det är inte så fasligt jämmerligt och eländigt, utan lite mer jävlar anamma igen.


Det första spåret jag fastnar för är naturligtvis St Ana Katedral. Här kliver gubben tillbaka in i sina industriella rytmer och mässanden från 90-talet för att berätta historier av samma karaktär som Djävulen o jag och Mästaren o en iskall Margarita från 1989, men den här gången med erfarenheten av ett halvt sekels förgänglig kärlek på nacken. Det är diaboliskt, avvaktande och jävligt köttigt när man slits mellan en längtan att hamna mitt i den där pulserande magnetismen och skräcken för att låta den slå rot i en.


Thåströms historier om förlorade flammor blir bara bättre ju längre tiden går sen det faktiska mötet ägde rum. Det är någonting magiskt över den utdragna manin och sjukligt med en passion som bara växer ju längre avståndet blir. Detta gillar jag, 22 år gammal, och upptäcker att jag fortfarande kan vartenda ord av Häng gud och We're Only in It for the Drugs.


Synd att jag kastade dem.
rubrik ur SMAKEN AV DIG av JOAKIM THÅSTRÖM, 2012

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...