tisdag 16 september 2014

with a little help from my friends

Vilket superval, hörni. Superpestigt val rent utav.

Såhär i dagarna efter kan det vara lätt att känna sig uppslukad av uppgivenheten. Det var min första respons - att jag orkar inte mer, att jag ger upp. Jag flyr, från allt och alla, till en ö långt ute i havet och lever i harmoni med naturen och en massa fluffiga djur. Odlar egen potatis. Faktum är att de senaste åren har mitt hopp börjat sina, och jag har allt oftare blivit påhälsad av den ovälkomna känslan av att det är för sent och att det inte går snabbt nog. Det kommer inget feministiskt genombrott, vi kan inte rädda planeten. Bina dör ut och ingen bryr sig för vi kan inte äta dem. Det är därför jag målar kor i rymden. De enda överlevarna.

Det som skrämmer mig mest är inte att Feministiskt initiativ inte kom in i riksdagen eller att det gick så dåligt för Miljöpartiet, det är inte ens att 13% av befolkningen röstade på Sverigedemokraterna (vilket innebär att drygt fyra gånger så många människor röstade på ett rasistiskt parti som på ett feministiskt).


Rent statistiskt sett kan kampen för ett mer jämställt och jämlikt samhälle inte förloras. Ingen människorättskamp har någonsin gjort det, men det är obeskrivligt tungt när det måste bli värre innan det kan bli bättre. Och jag frågar mig - hur mycket mer tid har vi?

Vi kan hantera SD, vi kan framför allt hantera SDs väljare. Utfrysning har inte visat sig vara rätt taktik, vare sig det handlar om att vända ryggen till i debattsammanhang eller avfrienda oliktänkande på Facebook. Jag tror det vi måste göra är att sparka av oss den där förlamande känslan av maktlöshet, läsa på, träna, hålla varandra om ryggen och orka ta debatten så ofta som bara möjligt är. Alltså motsatsen till den där trygga ön ute i havet. Det är i utbytandet av tankar och erfarenheter, i redovisningen av konkreta forskningsresultat, i diskussion, diskussion och åter diskussion som vi kan lära av varandra och lära ut. Det är där vi kan ringa in den ångest och den rädsla som så ofta kristalliserar sig i hat, hantera den. Det är i mötet vi lär, och jag är helt övertygad om att rasism, homofobi, misogyni och andra hatuttryck inte är en åsikt, utan resultat av rädsla för det okända, det obegripliga.


Det som skrämmer mig mest när jag scrollar igenom mitt Facebookflöde är inte avsaknaden av feminism eller förekomsten av rasism, det är de människor, oberoende av blocktillhörighet, som för mindre än ett halvår sen uttalade bestämt avståndstagande från SD, men som nu börjar resonera i om det inte vore strategiskt smart att samarbeta med dem i frågor där partierna tycker lika. Det är där, i det ögonblicket, då vi börjar åsidosätta våra egna värderingar för att nå framgång, som jag blir rädd. Och vad är framgång? Är det att Alliansen samarbetar med SD för att rösta igenom sina förslag, eller är det kanske att blocken splittras och att rött möter blått, förenade mot människovidriga ideologier? Kanske. En sak är säker: Det handlar inte längre om motorvägar eller vem som förtjänar en extra hundralapp i plånboken.

Det är i normaliseringen av rasismen, nazismen, fascismen, homofobin, misogynin och det allmänna människoföraktet som vi är förlorade. Vi får inte, under några som helst omständigheter, vackla.

Låt människor tycka, låt människor tala, låt människor rösta, låt människor argumentera. Lyssna, svara, rösta, argumentera emot, diskutera. Tänk efter, känn efter, kolla i spegeln, förena er. Och snälla, starka, underbara, fantastiska vänner - vik er aldrig.


Den här är till er.

(Minns även att vila är nödvändigt. Den här veckan ägnar jag åt det. Och Harry Potter.)

rubrik av JOHN LENNON och PAUL MCCARTNEY

1 kommentar:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...