måndag 5 januari 2015

vi måste prata

Jag har skrivit på den här texten i nästan sju veckor nu, men det betyder inte att det blir lättare eller att resultatet blir bättre med tiden - snarare tvärt om. Men vi måste prata, trots att det gör mig ledsen och trots att jag skäms. Vi måste.

Det handlar om att lyckas, men ändå misslyckas, och om att få sin ångest och sin kreativitet betygsatt. Det handlar om mitt stora mål hösten 2014, att våga ansöka till en riktigt stor utställning, och det handlar om att bli refuserad.

aliciasivert, alicia sivertsson, utställning, collage, bidrag, ansökan, konst, art, uppror, prestationsångest, prestationsdjävlar
Målet var att våga. Att våga plocka ut fem alster och säga "de här, de duger, jag vill att ni ställer ut dem!", att skicka in dem till Liljevalchs med varsin titel och varsitt pris. En fruktansvärd utmaning för mig som klassificerade mitt arbete som pyssel fram tills för bara ett och ett halvt år sen. Och jag uppfyllde målet, jag skickade in ansökan och jag bekämpade i samma veva jantelagen genom att berätta för er att jag tänkte göra det och att jag hade gjort det. Fyfan vad bra!

Målet var aldrig att bli antagen (det vore en destruktiv, orimlig målsättning eftersom jag inte själv kan påverka den), men likväl fick jag en isande kramp i bröstet när beskedet kom att jag inte var utvald.

aliciasivert, alicia sivertsson, prestationsdjävlarna, 2012, helvetet, djävul, djävlar, skelett, dödskalle, dödskallar, skalle, skallar, tekopp, kaffekopp, kopp, eld, död, ben, benknotor, skull, death, skeleton, skeletons, skulls, cup, coffee, tea, hell, bone, bones
Fattar ni vilket himla bra sagoslut det hade varit om något av mina alster hade blivit antaget? Snacka om att krossa demonerna! Alla de som säger att jag inte kan, inte någonsin kommer kunna. Ni minns kanske den här målningen från 2012? Gemytlig trekaffe med prestationsdjävlarna. De som är så ständigt närvarande att jag inte längre blir skrämd av deras hiskeliga uppsyn. De som gnager och tär och river och petar och hela hela tiden talar om att det mesta är helt fel och att det bästa inte är bra nog. Ibland är jag inte ens medveten om att jag gör exakt som de säger åt mig, ibland skriker vi åt varande i eld och evighet, ibland bekämpar jag dem på ren rutin och ibland lurar jag dem. Men de är alltid där, involverade i vartenda beslut att låta en idé ta form genom händerna (och i alla möjliga situationer som inte är ett dugg relaterade till skapande förstås). Och nu hånskrattar de åt mig.

För det är pinsamt, pinsamt att ha satsat och missat, pinsamt att ha trott på mig själv och hävdat min plats, pinsamt att erkänna att det inte gick för er som trodde på mig och pinsamt att ge dem som inte gjorde det rätt.


Utöver den självklara besvikelsen att något jag tillägnat all min kraft och otaliga timmars arbete inte är snyggt nog (vilket det finns en miljon bortförklaringar för - tex att medelåldern bland de antagna är 44 år vilket innebär att de flesta har haft 20 år längre tid på sig att öva än jag) finns den farliga ambivalensen i att blotta sin ångest. Det kan vara det absolut bästa en gör med den där oformliga klumpen i magen - men det är också bland det svåraste jag fått acceptera att min smärta, min sorg och min skräck dög inte den här gången.

Min rädsla har blivit refuserad, liksom den enda form av utlopp jag har för den. Det är ett sammanfallande av ren och skär ondo, men jag klarar att hantera det den här gången. Jag är på ett bra ställe i livet - privilegierad med stöd och skyddsnät på alla sidor.

aliciasivert, alicia sivertsson, utställning, collage, bidrag, ansökan, konst, art, uppror, prestationsångest, prestationsdjävlar
Så vad händer nu? Jag har känt sorg, uppgivenhet, och jag har känt skam. Den mest illasmakande av alla känslor och den mest destruktiva. Men det har gått sju veckor och jag återhämtar mig, jag skakar av mig känslan av oduglighet och jag tar upp nålen igen. Jag återfår förtroendet för händerna - det som måste åtfölja inspirationen för att möjliggöra makerimagi. Det är törnat och ömt i mitt inre just nu men allt finns kvar där - viljan, behovet och passionen är starkare än skammen.

Så därför trotsar jag jantelagen ännu en gång, genom att säga er att:

Mina verk blev inte antagna till Liljevalchs vårsalong 2015 men jag har inte givit upp!
Jag har inte givit upp om mig själv och jag kommer försöka igen.

Ser ni bilden på djävlarna som dricker kaffe från 2012? Ser ni utvecklingen från den till de senare fem som jag kreerade 2014? Det är två år mellan alstren - jag planerar att utvecklas mycket mer på 20 år.

Framtidens konstsalonger, jag kommer nu. Be-fucking-ware.

27 kommentarer:

  1. Vad fint skrivet, du satte precis ord på vad många själar upplever och det känns verkligen i hjärtegropen. På ett varmt och hoppfullt sätt. Du är så modig Alicia och du är verkligen fantastisk på alla sätt och vis! <3 KRAMAR!

    SvaraRadera
  2. Fina, fina du. Jag satt och undrade om detta när du la upp inlägget med årets alla makerier. Jag som tycker alla dina verk är underbara, och var rätt säker på att du skulle komma in, men det här var ju tråkigt. Så nu skickar jag pepp och kramar över internet, och så kan vi fortsätta peppa hela året tills du vågar igen och igen och igen tills du kommer in! För förr eller senare händer det, det tror i alla fall jag på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du! Jag ska prova igen, det lovar jag!

      Radera
  3. Vi tror på dig Alicia! Du är så otroligt duktig och inspirerar till max. Som en trogen läsare av din blogg och det faktum att jag har läst din blogg ända sedan du började blogga (Ja, det är faktiskt sant) för ganska så många år sedan, slutar jag aldrig häpnas över den utvecklingen du ständigt gör i ditt skapande. Keep up the good work :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men gud, vilket outande! Jag är imponerad och lite förfärad. Tack för att du hänger kvar och för dina fantastiska ord <3

      Radera
  4. Wow. Behövs inte så många fler ord. Du är fantastisk. <3

    SvaraRadera
  5. Du är bra! Du vågade, trots allt misslyckas. För det är det svåraste. Och lättast att undvika. Det är ju bara att strunta i att skicka in så slipper man.... Men du gjorde det! Och som du skriver, du har ingen makt över de som sitter på andra sidan och bestämmer.
    Misslyckas en massa gånger till. För varje gång innebär att du har vågat och har prövat. Lyckas kommer du att göra!
    Och de som inte tror på dig, de kanske är för rädda för misslyckandet själva...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag ÄR stolt, och efter allt denna bloggkärlek har jag nästan glömt att jag inte kom med. Detta är så mycket bättre!

      Radera
  6. Jag tycker inte det är det minsta pinsamt! Är djupt imponerad av modet att ens söka, önskar att jag trodde hälften så mycket på mig som du gör på dig. Jag låter så ofta bli att göra saker av rädslan att misslyckas. Du inspirerar verkligen, inte bara för mig att sluta med det beteendet utan med din enorma kreativitet! Och tänk på vad du skrev i inlägget om att du hade sökt, att du skulle söka igen och igen tills du blev antagen. Och det tror jag definitivt att du blir! Kanske nästa år, kanske om tio, men en dag kommer dina alster hänga där! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har varit en lång väg men den har gått förbluffande snabbt! Det är som sagt inte utan att en har sällskap av de där prestationsdjävlarna var stund men jag har blivit oändligt mycket bättre på att sparka dem i skrevet och springa ett par meter i förväg. Det började med att jag tog bort det där lilla ordet 'pyssel' ur ordförrådet och se vad långt jag kommit ändå!
      ASCH jag som tänkte att ingen hade lagt det där på minnet... Nåja, då måste jag väl stå fast vid mitt ord ;)
      Tack, tack snälla Mikaela!

      Radera
  7. Men åh, det är ju inte alls pinsamt! Det jag skriver har säkert ingen inverkan på dina känslor men jag tycker absolut att du ska skaka av dig känslan av att det är pinsamt. Jag har många gånger i mitt liv haft en tydlig bild av vart jag har velat nå och sedan liksom haft siktet inställt på det. Det allra bästa man kan göra i ett sånt fall är ju att göra precis så som du gjorde; att våga! Ibland går det vägen (när man har siktat precis rätt) men oftast inte. Men jag tror stenhårt på att anledningen till att saker inte sker precis när vi vill det är för att tiden inte är inne. Att du inte blev utvald nu kommer säkert kännas så självklart när du väl blir det - då kommer du inse vad du behövde mer tid till för att uträtta eller vad du själv behövde lära dig. Förstår såklart att det är en besvikelse för det gör ont när hoppet måste släckas men det är ju bara för denna ynka lilla gången. Lägg bort det nu, försök läk ihop och ta stöd från de fina i din närhet och så lovar jag att du kommer att kicka ass nästa år eller åren därpå. Det jag egentligen ville säga är att du är otroligt duktig och refuseringen har med största sannolikhet inte med det att göra utan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jävlar vad du har rätt Sandra, tack! Jag tar med mig klokheterna och peppen, stiger ur den där obekväma känslan av ledsenhet och skam och kastar den i tvättkorgen för att orka prova igen. Tack!!

      Radera
  8. Tack för att du delar med dig så frikostigt av dina tankar och känslor. Jag tycker att du ska söka med dina textila alster till Vårsalongen, där skulle de knocka ut många av de textila verken som ställs ut. Fortsätt söka och var stolt över din utveckling som konstnär och hantverkare!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack ska du ha, jag är glad att du ser det så! Det är absolut mitt mål att ansöka med textilier - för inte vill en hålla på med gamla gubbkonstformer som måleri heller hehe ;) Det var lite för små textila alster i bagaget för att få vara med den här gången, men i framtiden är det verkligen det material som jag vill bidra med. Dina ord hjälper mig till insikten att det är rätt!

      Radera
  9. Asså, jag har aldrig varit på Liljevalch men nu känner jag att jag kan vänta. Tycker att du är en av de mest fantastiska konstnärerna jag skådat (tack internet!) och går in på din blogg hela tiden för att få inspiration. Jag har till och med berättat om den för min mamma och för henne berättar jag bara om det bästa! ;) (Förrutom coola alster även diskussionen om pyssel <3) Ibland blir en besviken och det är helt OK att känna så men du kan ju veta att om vi hade fått bestämma hade du fått ett helt museum. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla Helga, för din eviga uppmuntran! Vårsalongen är en fantastisk företeelse för det är alla möjliga och omöjliga alster i alla typer av material och kvaliteter. Jag vill inte att min besvikelse ska avskräcka dig från ett besök för där finns alltid mängder av grejer att inspireras av och hate:a på. En dag hoppas jag få vara med och väcka känslor - och då bjuder jag in er allihop till vernissagen!

      Radera
  10. Jag har aldrig sökt till Liljevalchs Vårsalong men däremot till andra jurybedömda utställningar och blivit refuserad. Det svider lite i början - men det går över. Jag vill tänka att det är viktigare att våga, och det blir faktiskt lättare att våga ju mer en försöker. Bra jobbat!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du har så rätt! Och inte tror jag det blir lättare med tiden så det är bara att bita ihop och fortsätta. Ditt underbara måleri har för övrigt inspirerat mig så till den grad att jag omöjligt kan stoppa huvudet under en sten och vägra fatta penseln igen - jag blir så illa tvungen att återhämta mig.
      Tack!

      Radera
  11. Du är så ofantligt bra.
    Jag känner igen mig i dig och de där känslorna som du beskriver. De är mina följeslagare med och ibland tär det så mycket att man måste stanna upp och samla ny kraft. Du kanske inte kom in, men du har inte förlorat. Du har utvecklats och du kommer utvecklas ännu mer. Jag kan inte lova och skriva att nästa gång du försöker kommer du absolut in, för det är tomma löften men jag lovar att om du fortsätter att utvecklas och fortsätter vara kreativ så kommer du att vara en vinnare vare sig du kommer in när du söker eller inte. För det handlar inte om dem, utan om dig och du är stark.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fan vad fint sagt! Och så mycket sanning det ligger i det. En enorm väg har det varit att ta sig hit och på sista tiden har det ändå gått förbluffande snabbt. Det är en seger i sig och det värderar jag högt!
      Tack!

      Radera
  12. Denna text är så ofattbart välskriven att jag vet inte vad Alicia. Jag tror att det hela slog hårdare mot dig i och med att du faktiskt jobbade mot det, medan jag mera bara hafsade ihop det i sista sekund. Men jag förstår ändå skammen, även om vi båda vet att den är helt orimlig och borde packas in i ett alldeles för trångt paket och skickas till Merkurius.

    Men jag är så jävla stolt över oss. Att vi vågade. Det är så jäkla stort. Kan du fatta att vi vågade?! Fyfan vad bra vi är.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack baby, jag vet! Vi är fenomefuckingnala! Det tog hårt att försöka och sen de där extra två dagarna jag fick vänta på besked - de höjde liksom hoppet. Så himla onödigt. I höst gör vi det helt casual och superbadass, visst?

      Radera
  13. Finaste Alicia! Vilket viktigt, modigt och mitt i prick inlägg. Du är helt fantastisk. Tänk vad många talanger du har och vilken bredd på ditt skapande. Jag blir nästan alltid förundrad när jag kikar in här och läser dina viktiga tankar och välskrivna inlägg. Du har ett eget och charmigt språk och är oerhört ödmjuk och peppande. Du kan skapa allt från fantastiska tavlor till muminlampor och hp-kreationer. Dessutom delar du med dig av allt på din blogg och inspirerar andra och lägger ner tid på att peppa och sprida mod till andra.

    Det är inte pinsamt det du gjorde utan bara modigt. Bara modigt. Modigt för att du inte bara vågar trotsa jante utan dessutom talar om det för andra. Ditt fantastiska sagoslut kan inte komma nu för jag vill bara fortsätta och fortsätta läsa din saga. Läste ditt inlägg precis när jag kom hem från en audition som jag inte kom vidare på. Du stärkte mig och jag är övertygad om att du har stärkt massa andra människor med detta inlägg. Så din saga får inte sluta nu. Kram på dig fina, modiga du!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vid Gudrun, Fredrika! Detta är bland de finaste responser jag fått någonsin någonsin! Det är faktiskt just så, att flera har hört av sig som känt igen sig i liknande situationer - eller rädslan för att hamna i dem - och det gör mig så jävla lycklig att vi kan vara starka och klara det tillsammans! Tack snälla bästa underbara du för dina magiska ord, och jag önskar dig all jordens lycka till att ta dig ur auditionbesvikelsen och vidare. <3

      Radera
  14. Jag kan bara hålla med ovanstående talare. Modigt och så träffande och bra inlägg! Som jag precis skrev i en kommentar till ett annat inlägg har jag också jobbat mycket försöka "utvecklas kreativt" senaste tiden, och en av grejerna jag försöker göra nu är att inte vara rädd för att ta hjälp och heller inte vara rädd för att vara mer öppen för andra med vad jag gör. Jag och en kompis arbetar just nu med ett bokmanus tillsammans, vilket vi ska skicka in till en tävling. För typ bara ett år sen hade det varit nästan otänkbart för mig att övh berätta det. Allting skulle vara hysch-pysch och hemligt till den dag jag "lyckades". Helt sjukt egentligen för när händer nånsin det om aldrig tar hjälp eller syns utan bara sitter hemma på sin kammare och brottas med kritiken från sig själv?

    Jag tycker du är så himla begåvad, modig och kanske framför allt driven på rätt sätt. Det är så mycket känsla i dina alster och du kommer liksom alltid på grejer som jag inte ens fattar hur någon kan komma på. Som den tovade katten häromveckan liksom, helt galet fint! Summa summarum: Framtidens konstsalonger ska verkligen vara beredda :)

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...