tisdag 17 mars 2015

den lilla hästen i lera

Med anledning av Monthly Makers marstema lera.

aliciasivert, alicia sivertsson, lera, häst, horse, clay, ceramics, keramik, fritids, 1998
Trodde ni att min relation till materialet lera var alltigenom okomplicerad? Det är långt ifrån sanningen. Faktum är att jag aldrig förväntar mig att något av mina leralster ska komma ut ur ugnen i ett stycke. Varför? På grund av svåra barndomstrauman.

aliciasivert, alicia sivert, alicia sivertsson, christell, gotland, häst, horse, pony, ponny, gotlandsruss, russ
foto av mormor
Sommaren 1998 fick jag prova att sitta på en häst för första gången. Det var vår granne på Gotland som hade en liten ponny vid namnet Christell som jag fick sköta och rida. Jag blev ögonblickligen kär, i den hästen och i alla hästar i hela världen. När jag kom tillbaka till fritids började jag omedelbart rita hästar och skulpterade även en i lera. Noggrant rullade jag smala korvar till man och svans, räfflade och klistrade, formade benen, mulen och de små öronen. Hästen klarade den första bränningen och jag glaserade den i brunt med svart man och en vit bläs. Jag visste exakt hur den skulle se ut och la ner så mycket kärlek och tid i den här lilla tingesten att den kunde väl inte bli annat än perfekt. Men när den kom ut efter andra bränningen...

aliciasivert, alicia sivertsson, lera, häst, horse, clay, ceramics, keramik, fritids, 1998
... var pälsen flammig, det svarta hade inte alls fått fäste i manen och på nosen var en ful oglaserad fläck från något den stött emot i ugnen. Jag var fullkomligt utom mig av sorg. Jag grät och grät och grät och mina stackars fritidspedagoger kunde inget göra för att trösta mig.

aliciasivert, alicia sivertsson, lera, häst, horse, clay, ceramics, keramik, fritids, 1998
Idag kan jag skratta åt den buckliga, flammiga lilla hästen, men inte helt utan att sjuochetthalvtåringen sticker ett vasst pekfinger i hjärtat. Min relation till leran är ambivalent, även om jag fick lite mer förtroende för materialet förra våren då mina boxrar och min urna kom ut ur ugnen helskinnade. Jag fäster mig aldrig vid ett lerföremål förrän det klarat sig genom torktid, bränning och transport hem, och även då har jag svårt att se på någonting jag gjort utan att också se den lilla avbilden av Christell.

aliciasivert, alicia sivertsson, lera, häst, horse, clay, ceramics, keramik, fritids, 1998
Hästen bor kvar hemma hos mina föräldrar, högt uppe i en dammig hylla - de tillät mig inte att slänga den när jag var så missnöjd. Jag tar ner och tittar på den ibland när jag är där och är glad för att den finns kvar, men jag hade inte klarat av att se den dagligen.

Hur känner ni för månadens tema? Är ni något på spåren, eller hemsöks ni också av gamla minnen som gör processen svår?

17 kommentarer:

  1. Jag känner så igen mig, allt jag gjorde på dagis och fritids bara förstördes i ugnen och blev fult. Det sitter faktiskt i än idag alltså. Kanske därför jag köpte lufttorkande lera så att jag inte behöver komma i kontakt med en ugn överhuvudtaget. :)

    SvaraRadera
  2. Och! Så himla gullig liten häst! Bra gjort av dina föräldrar att spara på den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha ja, lufttorkande for life! Då förstår jag också att du var lite nervig inför temat ;)

      Ja, jag är glad för det idag!

      Radera
  3. hade varit stolt om jag gjort christell idag som tjugofemåring! den är ju hur charmig som helst.

    SvaraRadera
  4. Omsorgen du la ner syns verkligen! Jag tycker Christell i lera är jättefin, men jag förstår precis din förtvivlan när den inte blev som du hade tänkt dig. På det viset är lera verkligen ett smärtsamt material. Det prövar en.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja <3 Tack! Alltså, jag älskar den och jag hatar den. Jag litar definitivt inte på den!

      Radera
  5. Christell är ju verkligen superhärlig och fin!
    Minns som liten när jag saknade en vän till nån docka jag hade. Mamma gjorde då en i trolldeg, blev inte som jag tänkt för fem öre. Kanske jag har lite svårt för det då det blir så "kompakt". Men jag ser verkligen framemot det här temat, ska bli spännande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ojdå, inte lätt med beställningar, haha! Särskilt inte från egensinniga barn. Kul att du är peppad ändå! Nyfiken på vad du tar dig för :)

      Radera
  6. Usch, ja... Kommer köra på cernitlera, eftersom jag inte tål något annat - det blir bara HELT fel. Jag var däremot ganska duktig som typ åtta-/nioåring på att göra små figurer i just cernitlera... Så vi får se, det blir nog något, vad detta än är! Först fokuserar jag på tenta i morgon, sen kan jag börja gegga med lera!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, kör på! :) Jag har också gjort jättemycket i cernit när jag var liten. Den här gången blir det lufttorkande för mig för det är jag mer ny på + billigare + snabbare :) Lycka till!

      Radera
  7. Alltså denna lilla juvel till historia! Känner verkligen din smärta, har även jag många gånger haft leralster som fått möta sitt öde under bränningen, men dock inte lika traumatiserande som det här. ACKACK. Lera är klurigt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehehe ja, den är bra att ha med sig som pedagog alltså. Ibland glömmer jag hur jobbigt det är när det är jobbigt - då tänker jag på Christell, eller på DRAMA USCH OCH FY!!!
      Skitsvårt! Men oemotståndligt. Detta tema är som upplagt för hjärtesorg alltså.

      Radera
  8. Åh, men jag tycker den är jättefin! Jag är hemma hos mina föräldrar nu och tittar just precis nu på vad jag tror är mitt första verk i lera, en fredsduva med plast för ett ljus på ryggen! Dock gjorde alla i klassen sådana för FN-dagen, så var ingen unik idé från min sida :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, men visa då! Så himla roligt att se grejer från folks barndom :)

      Radera
  9. Haha åh <3 Fy vilken fin historia. Känner igen mig så mycket. Jag tycker dessutom att hästen är helt fantastisk fin!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...