onsdag 31 augusti 2016

på vandring i Vemdalsskalet: alla renarna på Ripfjället

Nu kör vi ett vandringsinlägg va! Här kommer ett äventyr från den 30:e juli.


Vi inledde vår fjällvandring i Vemdalsskalet med att klättra uppför Skalsvallen mot Jaktstugan.


Det vill säga jag, mina ledarkollegor och sex stycken scouter på avslutningsresa (de är stora nog att klara sig utan oss nu)!


Vägen uppför Skalsvallen går på smala stigar, över spångar, kalfjäll och genom snårig björkskog - en får lite av alla underlag helt enkelt!






När vi kom upp på kalfjället bläddrade jag fram ljungpiparen i fågelboken och sa till Anna att hålla utkik.


Och precis som jag sa det så fick jag syn på den! Där, mellan busken och det döda trädet. Den är brunsvart på magen och kamouflerad på ryggen, med ett vitt band emellan. Som om den hade en leopardmönstrad morgonrock på sig, ser ni? Ljungpiparen gjorde skäl för sitt namn och gav ifrån sig en rad små pip i bekräftelse.


Uppe på Skalsvallen, med utsikt över Hovdeberget där alla skidliftar står som spökkaruseller i branterna, ligger Jaktstugan. Förra året fick vi vända här då vi inte hade tagit med oss lunch upp, men nu skulle vi ta revansch och fortsätta ner i Ripfjällsområdet bakom vallen. Där hade jag aldrig gått förr.


Vi följde skoterspåren längsmed en stenig stig mellan topparna.


Och plötsligt stod de bara där, bakom några buskar, och betade!


En renflock på kanske fyrtio djur. Några med stora kronor...


... och andra som knappt fällt babyullen än!


De sprang runt oss ett helt varv, både försiktiga och lekfulla på samma gång.




Och mitt hjärta brast på flera ställen för den överväldigande skönheten av dessa djur.


Titta bara!






Två av kalvarna var vita som enhörningar!


Efter ett varv runt oss gav de sig av neråt dalen, men inte utan att vända sig om och ta farväl.


Och vi följde efter dem i lite långsammare tempo (om än hoppandes jämfota av förtjusning).




Stigen ledde ner från kalfjället, genom en snårig skog av låga fjällbjörkar och ut mot myren.




Vi stannade i snåren vid en bäck och började värma pastavatten.


Eller - de andra gjorde det - jag klafsade runt i sankmarken och jagade hjortron!




Det var en så fin liten sänka, full med svamp och bär och ängsull som vippade i vinden.


När vi ätit färdigt fortsatte vi ner till botten av dalen. "Blöt stig" stod det på en varnande skylt, och när vemdalsborna skyltar om sånt menar de inte "fuktig", då menar de just "blöt". Vi sjönk djupt ner i myrmarken, kängorna fastnade med sugande ljud och vi fick hoppa från grästuva till grästuva för att inte sjunka igenom och bli fast där under mossan. Överallt låg det förruttnande döingar och sträckte sina klolika fingrar efter våra vrister, nej förresten, det var ju i Sagan om Ringen! Men typ så.






Ute på myren stod träden så tätt som om de höll om och skyddade varann från blåsten.


Vi skuttade över bäckar och åar, sjönk djupt i lervällingen och det tjippade om fötterna för varje steg.




Plötsligt kom vi förbi ett hus, mitt i ingenstanset. Säkert är det lätt som en plätt att ta sig hit med snöskoter om vintrarna, men nu kändes det väldigt isolerat (och lite lockande, mvh enstöringen).


Vi slog oss ner i mossan för en kaffepaus och bara lyssnade på tystnaden. Det surrade inifrån öronen men från dalen kom inget annat ljud än det från våra egna andetag.


Så fortsatt vi, och mötte en ny flock renar som inte alls ville hänga.




Vi kom fram till en å och jag fick syn på en fågel!


Det var först svårt att avgöra om det var en forsärla eller gulärla som skuttade runt bland stenarna och vippade på stjärten, men de bruna benen tydde på forsärla (andra ärlor har svarta ben). Det är en ovanlig fågel, även i fjälltrakterna, och jag fick ett finfint kryss!


Och så vindlade vår väg vidare.

22 kommentarer:

  1. Sååå häftigt! Wooow! Så jäkla fint fångat och beskrivet Alicia! Sitter och ryser av alla fantastiska bilder och ord. Vilken upplevelse det måste vara!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! Ja, mötet med renarna var magiskt <3

      Radera
  2. Men alltså wow, jag orkar inte!!!

    SvaraRadera
  3. Vilka härliga bilder! Ni verkar ha haft en härlig fjälltur!

    SvaraRadera
  4. Wow vilka underbara bilder. Jag blir så inspirerad nu när jag snart ska iväg på min vandring! :)
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Sofia, vad kul! Vart bär det av för dig?

      Radera
  5. Fantastiska bilder! Vilken natur! Och så renarna <3 Tappade tid och rum för en stund nu. Så oerhört fint fångat och beskrivet, Alicia.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad glad jag blir för dina ord, tack Wilda! <3

      Radera
  6. Vad fint det fotot var där de står och tittar på er och så står där en enda vit mitt bland alla bruna, och även det fotot där de säger hejdå var jättefint! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Vad kul att du gillade dem :)

      Radera
  7. Vilken härlig vandringstur det ser ut att ha varit. Så häftig natur och renarna <3 Aså vad stolta renar ser ut typ! Så coolt ju!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha eller hur? Men den stolta hållningen kanske kommer på köpet när en måste balansera upp såna där horn ;) De var mycket större (kronorna alltså) än vad jag trott! Så mäktigt!

      Radera
  8. Magiska bilder! Vad fint! Jag har också kryssat forsärla, på faunistikkursen för tre (!?) år sedan snart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt!! Jag förstod inte att det var den förrän jag jämförde bilderna med fågelboken senare. Den smet rätt snabbt uppåt strömmen. Men kul observation! :)

      Radera
  9. Fint skildrat i både ord och bild!! Maklösa vyer! Mums för hjortronen :) Hur var det nu? Vart hade ni nattläger? I tält eller stuga?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket! :) Vi hade en stuga som vi bodde i de flesta nätter!

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...