onsdag 3 augusti 2016

två pappaskar garn och ett oväntat fint möte


Jag tycker livet är så fint med alla sina märkliga små historier och möten. Härom veckan kom jag hem med två små pappaskar fyllda med skatter från en nedlagd sybehörsbutik, och jag ska berätta hur det kom sig att de hittade hem till mig:


akvarellkursen i juni träffade jag Eva. Vi pratade inte direkt under själva arbetsdagarna, det hann man inte med, men hamnade bredvid varandra på spårvagnen hem. En enda hållplats skulle vi åka åt samma håll, men på den tiden hann vi komma in på temat broderi, och Eva berättade att hon haft en moster som ägt sybehörsbutik och vars garnlager hon ärvt. Nu hade hon hela källaren full med garner hon försökt bli av med i flera år, för även om hon är pensionär och skapar en hel del själv är det omöjligt att sy upp så mycket tråd. Och så bytte vi mobilnummer.


Och en kväll i juli trotsade jag min telefonfobi, knappade in numret och bestämde träff med Eva. Dagen efter for jag dit och knackade på. "Du måste kolla på min balkong!", var hennes första ord, för trots att vi inte alls diskuterat odling förstod hon att jag skulle vilja se hennes 70 cm höga potatisblast, den lilla dadelkärnan som börjat gro, alla penséerna som hängde ut genom räcket och pelargonierna hon räddat från matbutiken som tagit sig så fint i södersolen.


Så tittade vi på tavlorna (de var många, och flera var original). Mellan dem gick man på trasmattor som Eva hade vävt, och på bordet bredvid fåtöljen låg tre pågående stickprojekt.


Sen visade hon lådan med broderigarner, som var full med ännu fler, mindre lådor. Garnerna låg inslagna i tunt papper och sorterade efter färg. 165 dockor hade hon räknat dem till, och jag hade tagit allihop om jag kunnat rättfärdiga det. Nu är jag, som ni vet, inte i något akut behov av garn, och därför valde jag bara ut dem jag kommer ha allra mest användning för. 45 stycken moulinénystan i rostrött, senapsgult, midnattsblått, kastanjebrunt och silvergrått, och en enda rivig rosa.


När jag stod med hela högen i handen som en bukett utbrast Eva, "Vilka fina färger - det är ju samma som du har på dig!", och det var helt sant. Visst är det lustigt det där, hur en söker sig till en viss färgsättning? Jag tycker om jordiga färger och det går igen i mycket av det jag gör, klär mig i och inreder mitt hem med. Jag vet att jag kommer kunna finna inspiration bara genom att titta på garnerna i framtiden, och därför var det rätt beslut att begränsa mig till dem som får mitt hjärta att klappa (i en perfekt värld hade min färgskala innehållit mer blågrönt, men det var det ont om i garnlådan!)


I över en timme var jag kvar hos Eva och pratade om kor och trasmattor, konst och korgflätning, vandring och jämtländska julmarknader, fågelskådning och dadelodling. "Men jag ska kolla i källaren efter en annan låda", sa hon när jag knöt på mig skorna i hallen. "En med sidengarner i olika små fack. Av dem kan du väl inte göra så mycket kanske, men lådan är fin bara att titta på. Jag ringer dig när jag hittar den!", och sen sa vi hej då.

8 kommentarer:

  1. Vilket underbart möte av likasinnade <3

    SvaraRadera
  2. Tänk vad man kan vinna när man vågar mötas.

    SvaraRadera
  3. Eva låter som en väldigt trevlig person :)

    SvaraRadera
  4. Så fint och hjärtvärmande beskrivet och åh tycker så mycket om dina färger - vill bo i dom. <3

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...