tisdag 15 november 2016

so long, Leonard


Det är svårt att inte fastna i klyschor när jag ska försöka förklara hur mycket tröst Leonard Cohen skänkt mig genom åren. Han har varit med mig sen jag var liten och retade pappa som lyssnade på så konstiga sånger som "everybody's nose", han har vaggat mig till sömns med Take This Waltz på repeat, han har hållit mig sällskap genom sena studietimmar och långa vinterpromenader, han har tröstat mig med The Stranger Song när ingen annan förstått. Han har slitit sönder, förgjort, raserat, lagat, byggt upp och burit mina känslor med sina ord som är den ljuvaste poesi mitt hjärta vet.

Jag hade spelat honom på jobbet i två dagar när Andreas väckte mig en morgon med nyheten att han var borta. Att musiken tystnat, att poesin tagit slut.


Jag blev väldigt tagen när David Bowie dog i vintras, och målade ut känslorna i ett porträtt, men där Bowie varit en legend har Cohen varit en gud för mig. Det kommer gå åt mycket färg innan jag tackat honom färdigt. Men i söndags gjorde jag ett första försök.


Leonard Cohen, akryl på bambu, 24,7 x 14,7 cm.


(Den uppmärksamme ser att målningen är gjort på en gammal slagen Ikea-skärbräda. Andreas lämnade den på mitt skrivbord istället för i grovsoporna, och det gjorde han rätt i.)


Riktigt sant var det inte att trösten var slut, men den var ransonerad. Bara ett par veckor före sin död släppte Cohen sin sista skiva, You Want It Darker, och jag hade väntat med att lyssna. Men medan jag målade hans djupa kindfåror, breda mun och stora sorgsna ögon slog jag på skivan och lät honom ta andan ur mig en gång för alla. Jag har nog inte processat allting färdigt än, men en sak vet jag och det är att You Want It Darker är inte lik någonting annat. Skivan är verkligen ett kulmen, ett klimax, ett avsked, ett testamente. Redan i titelspåret visar Cohen att han är medveten om att han ska gå, "Hineni, hineni. I'm ready, my lord." och med ett långt instrumentellt slutspel tar han till sist farväl. Och jag tänker bara hey, that is a good way to say goodbye.

So long, Leonard, och tack för allt. ❤

---


Våren 2012 gjorde jag en topp-22-lista över mina favoritlåtar med Cohen. I helgen fyllde jag på den med höjdpunkterna från You Want It Darker. Jag delar den med er här, om ni skulle vilja lära känna honom genom mig.

20 kommentarer:

  1. Vilket fint och känslofyllt inlägg <3 Jag älskar när du målar porträtt, de är alltid så fascinerande att titta på. Genidrag att måla på en skärbräda, haha. Blev riktigt fint med linjerna i trät och att trät är ljusast i mitten där du lagt näsan, som att trät själv highlightar hans ansikte på precis rätt ställe! Kan inte sluta titta!

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK Mikaela! Den där näshighlighten överraskade mig också för det blev mycket mer framträdande än vad jag tänkt och det gjorde mig glad :) Och vad härligt att höra att du tycker om mina porträtt! Tycker både de är det svåraste och roligaste att måla för det är så mycket personlighet i varje liten vinkel i ett ansikte :) Svårt, men känns fantastiskt när en träffar rätt!

      Radera
  2. Vilket vackert porträtt!! Det svarta är så fint mot bambun :)

    SvaraRadera
  3. Vilket fantastiskt fint hyllningsporträtt!! Har själv inte lyssnat mkt på L.C, kanske får göra det...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack ska du ha! Jag rekommenderar en genomlyssning eller två ;)

      Radera
  4. Asså åh blir helt tårögd! Är också uppvuxen med Leonard tack vare min mamma <3 För övrigt är det här porträttet så himlarns likt! Kusligt nästan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack Helga <3 Betyder extra mycket när det kommer från ett fellow fan!

      Radera
  5. Alltså ÅH! Vilket fint skrivet inlägg alicia! Du är en mästare på tangentbordet! Jag tycker verkligen att du är så himla fantastisk på att fånga stora ord och göra dem till meningar utan att det låter som klyschor. Tänk avd mycket självkänsla, pepp och inspiration du skänkt andra människor <3 För att inte tala om skärbrädan som du just gjorde ett konstverk av! Alltså, jag smäller av <3 Så vackert och så inspirerande! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men gud vad fint, tack snälla Fredrika!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! <3<3<3

      Radera
  6. Det är så mycket känsla i det här inlägget, Alicia. Och ett så fantastiskt porträtt! Du är mästerlig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK Jessica!! Vad himla glad jag blir!

      Radera
  7. Vilket fantastiskt porträtt! Blir så effektfullt med skärbrädan. Har faktiskt aldrig direkt lyssnat på Leonard Cohen, men blir väldigt inspirerad av ditt känslosamma inlägg. Får nog lyssna igenom spellistan du delade, känns lite som att jag har en ny värld att upptäcka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad fint, tack Jenny! Ge honom en provlyssning så ska du få höra :)

      Radera
  8. Åh åh åh, dina porträtt alltså. Jag som inte har någon relation till Cohen utöver Hallelujah känner mig manad att lyssna igenom spellistan, helt trollbunden av den här hyllningen. Så fint också att du kan få mig att känna när jag annars mest känner likgiltighet för det mesta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men åh, tack Jess för dessa ord! Det är svårt att vara likgiltig för Cohen alltså, han har så mycket känsla i allt han gör. Skulle kunna tänka mig att ni två är en match ;)

      Radera
  9. Så oerhört vackert du gestaltat både i ord och bild. Leonard Cohens musik har betytt mycket för mig också och han har troligtvis den vackraste röst jag någonsin hört. För mig blir risporna i skärbrädan som ärr och det känns så passande till hans vemod.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack Ruth! Det betyder så mycket för mig att höra från dig som också sörjer honom. Fint att du la märke till skårorna också :)

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...