onsdag 28 februari 2018

farmors garnlåda


Jag har börjat sticka igen. Som jag längtat efter och saknat det.


Jag har en hel byrålåda full med garn där det mesta är udda sorter. Små bollar som blivit över, fina färger och kvaliteter jag fyndat billigt eller fått, enstaka nystan jag förälskat mig i. Jag är inte så tekniskt avancerad i min stickning och fastnar lätt på idéstadiet för att jag inte vet hur jag ska kombinera mönster, garn och stickor, för att jag har svårt att beräkna åtgången och veta om garnet räcker, och för att jag är för rastlös för att teststicka en decimeter och kontrollera allt ovanstående. I min låda finns mörkblått alpackagarn som vill bli en midjekort kofta, noga nystade röda och gula toner från min Weasleytröja och Gryffindorhalsduk, gamla mönster på islandströjor och ett enda nystan handspunnet garn från Peru med små halmstrån kvar bland ullfibrerna.


Det är så dumt det där, att först förälska sig i garnet och sen försöka ta sig vidare utifrån det, istället för att börja med ett mönster och sen skaffa fram det garn som passar.


Men när jag fick ärva farmors garnlåda innebar den ett alldeles nytt kapitel. En hel låda full med möjligheter där jag inte redan tänkt att "det här ska jag göra den perfekta koftan av" och "dethär är så lyxigt, unikt och speciellt så det sparar jag". Jag kan ta varje nystan för vad det är - en byggsten - och våga experimentera. Resultatet är att jag istället för oöverstigliga projekt ser små lustfyllda, prestigelösa sådana: garntomtar, tumvantar, sockor, en disktrasa. Allt jag gör av garnet blir en liten berättelse om mig och farmor, ett sätt att ta tillvara på de planer hon aldrig hann med och tolka dem på mitt sätt. Jag känner inte någon prestationsångest eller att jag slösar, jag känner att jag räddar och tar om hand. Jag tror inte jag kommer lyckas sticka upp allting, men jag ser mer potential i den här brokiga högen än i min egen noga utvalda och sparade samling.


Jag har hittat några större härvor i mörkbrun ull som jag tror skulle kunna bli en fin tröja. Jag hamnar alltid där till sist, i koft- och tröjtankarna. Just nu stickar jag tumvantar av tjockt blått lovikkagarn, men kanske vågar jag ge mig på det här härnäst. Inte behöver det bli vackert eller ett plagg som sitter bra egentligen, bara garnet får komma till liv och jag får känna nystanet dansa mellan fötterna. Och blir det fel kan jag alltid repa upp och göra om, det vet jag ju. Varför är den insikten så svår att ta till sig ibland?

9 kommentarer:

  1. För att man har en tanke om det "perfekta"? Så är det ofta för mig men jobbar bort det en bit här och en där. Tycker mig läsa i din blogg att du har liknande processer igång.

    Tur ni har lov nu så du slipper försöka pendla i det här snöandet. Låter trevligare att sitta hemmavid och sticka än skapa i en buss som står still :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo det är klart, tack för uppmuntran Katarina och heja på!

      Radera
  2. Prova hönsestrik! Ett härligt sätt att sticka in minne efter minne.. Boken " Hönsestrik ett sätt att sticka fritt" av Kirsten Hofstätter brukar finnas på de flesta bibliotek

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så HIMLA fint men jag har inte riktigt kläm på det matematiska med stickning än och känner att jag behöver lära känna min egen stickfasthet och hur olika garner kan funka tillsammans beroende på stickkjocklek. Sen vill jag verkligen syssla med Hönsestrik! Tack för tipset :)

      Radera
  3. Jag tycker det är mycket skönare att inte köpa garn till ett specifikt projekt. Då är det ju helt fritt vad garnet kan bli 😊 men fastnar också ofta i tröjtankar. Nu stickar jag en filt till bäbisen iaf 😊

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaa, i teorin håller jag med dig men jag tror du är mycket bättre på att sticka än vad jag är och kan förstå hur ett garn ska användas, medan jag fortfarande är rätt bunden till att informationen på gördeln stämmer med stickstorlek och liknande i mönstret. Men i framtiden! <3

      Radera
  4. Jag brukar ofta också hamna i koft- och tröjtankarna, men det är väldigt sällan det blir något av det eftersom det kräver mycket tid och ofta blir massor av omräkningar pga stickfasthet.
    Av det som blir över från mina stickningar blir antingen ett par restgarnssockor eller ett bebisplagg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, att teststicka är något jag verkligen behöver bli bättre på, så en slipper repa upp en halv tröja sen. Sockor har jag faktiskt aldrig stickat - det MÅSTE jag börja med för det känns perfekt för alla mina udda nystan!

      Radera
    2. Jag stickar aldrig provlappar xD Det är så fruktansvärt tråkigt, plus att de aldrig brukar stämma med den riktiga stickningen sen ändå ;P Ja sockor är ju perfekt för udda nystan. MEN kolla att de har minst 20-25% nylon i sig (om det finns etiketter), då blir hållbarheten på dem mycket bättre än på sockor av ren ull/naturmaterial.

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...